• Jag heter inte Miriam

    Posted on juli 31, 2014 by in Konst och kultur

    Majgull Axelssons roman ”Jag heter inte Miriam” är en bok som jag rekommenderar trots att jag tycker att den brister litterärt och dramaturgiskt. Varför då rekommendera den? Jo, för att den är angelägen. En försummad folkgrupp, romerna, presenteras här via Malika/Miriam, bokens huvudperson, och den romska förintelsen under andra världskriget fokuseras.

    unik

    Dagens fångst. Färg köpt på Bornholm inspirerade. Svärtan i boken likaså. Men också ljuset.

    Boken är fiktiv men bygger på research gjord av författaren. Skildringen av den romska flickan Malika som av en händelse byter till sig en död judisk flickas klänning  är fasansfull vad gäller hennes tid i koncentrationslägren Auschwitz och Ravensbrück. Som läsare får jag också ny kunskap, som att det på någon sorts skala bland fångarna själva, är romerna som är mest hatade. Det finns också skildringar av det som kallas zigenarnatten då cirka 3 000 romar avrättades under en natt, eller det romska upproret i Auschwitz 1944, händelser som jag inte alls kände till men är viktiga att ha kännedom om. Också sådant som att romer först 1954 släpptes in i Sverige, vilket var ett av skälen till att bokens huvudperson valde att låtsas vara jude även efter hon kom till Sverige.

    Malika kommer från en romsk familj. Tillsammans med sin lillebror Didi och sin kusin Anuscha kommer hon till koncentrationslägret Ravensbrück och sedan vidare till Auschwitz. Hon är 13 år. Det är fasansfullt. Hennes lillebror blir offer för doktor Mengeles experiment med svältbakterien noma som jag inte alls kände till. Läs om detta i engelska wikipedia som har en gedigen text om denna hemska sjukdom.

    När Malika till sist kommer till Sverige är hon ett vrak fysiskt men har också en stark önskan att överleva. Hon behåller sin judiska lånade identitet och anpassar sig till det svenska livet, åtminstone utåt. Hon lär sig snabbt svenska och gör allt för att uppträda rätt och lugnt och fint, som sig bör. När de så kallade tattarkravallerna äger rum i Jönköping 1948 blir hon angripen och sluter sig ännu mer inom sitt skal och håller fast vid sin falska identitet.

    Så småningom blir hon omhändertagen av en kvinna, Hanna, vars bror Olof blir hennes man. Han är tandläkare i Nässjö och har en son som hon blir styvmor till.

    Det som gör mig tveksam är själva fiktionen. Den känns inte övertygande, och jag blir fundersam om inte Axelsson hade gjort ett bättre jobb om hon hade använt en mindre fiktiv form och en mer dokumentär. För en del av den här fiktionen känns förvånansvärt o-subtil, som när Miriam klär upp sig för sin blivande man första gången i en vacker turkos klänning och han bara dånar på småländska, ”Herre jösses”. Askungen? Lite simpelt.

    Jag tycker också det känns märkligt att hon tillbringar två år i läger som jude, utan att någon ifrågasätter att hon inte alls har någon kunskap om det judiska, inte heller som konvertit i Småland (maken Olof vill inte gifta sig med en jude så hon får konvertera). Jag vet dessutom hur svårt det var och är att konvertera från judendom så det känns inte som Majgull A riktigt läst in sig här. Det är inte troligt att detta bara skedde.

    Den familj som Malika/Miriam gifter in sig i och sedan lever i med styvbarn och svärdotter, är mycket grovt tecknad. De har problem som beskrivs som ynkliga. Barnbarnet Camilla, som är den som får ta del av Malikas sanning, tecknas som en bortskämd ungdom med anorektiska besvär och svärdottern gnäller mest. Det känns som att författaren vill sätta den bortskämda efterkrigsfamiljen mot koncentrationslägerfången men det tecknas för enkelt.

    Så jag tycker boken har många brister. Men trots det tycker jag att ni ska ta läsa den. Under läsning av boken så inser man hur verkligen i marginalen den här folkgruppen lever och har levt. Tänk er bara, efter kriget släpptes inte romerna alls in i Sverige. Var skulle de ta vägen? Ja, inte hit i varje fall. Skrämmande.

    Vill ni läsa mer så  läs Svd, GP, DN, Sydsvenskan.

    Andra bloggar om: , , , ,

2 Responses so far.

  1. Tobbe skriver:

    Vi är överens i det mesta här, men ”mycket grovt tecknad” är grova överord!
    Vilken bild du gjort! ”Förr eller senare exploderar jag” liksom. Så grov, så subtil, sånt ljusjubel och humor inne i det svarta!

  2. Eva Nygren skriver:

    Hehe, ja, kontraster is the shit. Så är det allt. Och kul att måla.


%d bloggare gillar detta: