• Barnsliga föreställningar

    Posted on juni 22, 2008 by in Allmänt filosofiskt

    Jaha, just nu tänker jag att alla mina läsare från den gångna veckan har sett eller tänker se Before Sunrise och Before Sunset. För jag lever med den barnsliga föreställningen att de som läser min blogg faktiskt funderar på mina förslag. 

    Men jag lever med flera barnsliga föreställningar. Och några av dem känner ni kanske igen. Den som kommer för mig först, är den om tunn choklads överlägsenhet över tjock. Ni som har varit med ett tag vet hur annorlunda det stora Marabouchokladen smakade jämfört med de små när de först kom (idag smakar all Marabouchoklad lika äckligt, oberoende av tjocklek. Någon har gjort något med receptet. Vi är många i min enorma bekantskapskrets som menar att det har gått utför med Marabousmaken, en gång världsbäst).

    En annan är den felaktiga föreställningen att alla blir tjocka av att äta mycket, i varje fall när de har passerat ungdomen. Denna föreställning kom för mig när jag nyligen på ett hotell i Sundsvall satt mitt emot en visserligen yngre än jag, men ändå inte helt ung, kvinna, spenslig sort, som lassade i sig frukost i massor både dag och 1 och 2 och ändå, på lätta steg, tog sig därifrån till konferenslokalen där vi båda hade ärende. Avis på dig, Elisabeth, blev jag!

    Att alla är lyckliga i hus med tända lampor. I varje fall teoretiskt, sedda utifrån. Konstig idé, va? Men när jag är ute och går och tittar in i hus med tända lampor, kan jag bara föreställa mig att människorna där är lyckliga. De går runt och myser och är snälla. Lite som Flickan med svavelstickorna kände. Fast våra utgångslägen är rätt olika. När jag däremot går runt i bostadsområden på dagtid och inga lampor är tända – då, ja då, kan jag mycket väl föreställa mig alla möjliga hemskheter därinne, våld, slagsmål, sura miner och ensamhetskänslor.

    Varifrån kommer en sådan barnslig idé? Eller att det är synd om rödhåriga pojkar? Under många år började jag nästan gråta varje gång jag såg en rödhårig pojke.

    När våra barn var små hade vi något som vi kallade Mysterieboken. Det är förlorad i någon av bokhyllorna men här bokförde vi sådana märkligheter som att det kan gå hål på huden på knät när man ramlar och slår sig, utan att det går hål på byxorna (hände mig själv en gång när någon lånade ut en cykel helt utan broms som jag sedan körde nerför en backe som slutade i en kaj …). 

    Min pappa dog när jag var 16, efter att ha varit sjuk några år, och mina minnen av honom är från barndomen. Han var en sträng man som jag var rädd för. Men han hade en snäll panna. Blicken kunde skrämma, men pannan var bred, generös och slät. Här är en bild som säger något om detta. Den säger också något om pappas hårfäste.

     

    Bemärk att för mig är barnslig inget negativt ord. Jag har stor användning av mina barnsliga föreställningar när jag målar. Men också, förstås, till exempel när jag handlar choklad.

    Andra bloggar om: barnslig, choklad, pappa, föreställning, Before Sunrise, Before Sunset

3 Responses so far.

  1. Lizette skriver:

    usch ja vad de lyckats förstöra den svenska stoltheten Mmm… men tur är väl det när man nu inte tillhör den spensliga sorten:D

  2. Jah Hollis skriver:

    En gång för många år sedan, när jag spelade i ett band skulle vi ha en text till en låt vi gjort. Det slutade med att jag hittade på en nonsenstext som jag delvis improviserade när vi spelade.
    Det tyckte en annan i bandet var “lite barnsligt”, varvid jag frågade honom retoriskt “Och barnslig får man väl inte vara?”
    Sedan var det slut på diskussionen. Och jag tycker nog fortfarande att alla har rätt att vara lite barnsliga ibland.

  3. Evan skriver:

    Lizette! Du tycker som jag! Yes! Visst har det hänt något med Marabou mjölkchoklad? Den var förr en sådan höjdare. Jag minns när jag bodde i Israel och skulle få besök, så var Marabou mjölkchoklad given för besökaren att ta med.

    Jah: Ibland? Ofta!