• Maria Larssons eviga ögonblick och Oates

    Posted on september 25, 2008 by in Konst och kultur

    Den största behållningen för mig med filmen Maria Larssons eviga ögonblick, var att få titta på Maria Heiskanens ansikte i hennes känsliga tolkning av huvudpersonen. Inspirationen att gå och se filmen kom från Slow motions välskrivna och hyllande recension. Jag är inte fullt så förtjust men ångrar inte alls biobesöket. Det är en bitvis oerhört vacker film med sorgliga och mättade bilder, sepia- och bruntonade, i någon sorts sorgefilter som finns över hela denna historia om en kvinnas längtan att gestalta, hennes kärlek till sin försupne man och sina barn och om mannens oförmåga att hantera sin aggressivitet och känsla av underlägsenhet.

    Recensenterna är inte överens – se DN och Svenskan i likhet med mig och Slow motion. Jag tycker att filmen känns för lång, att det blir FÖR många vackra stillbilder och för lite rörelse. Dessutom stör jag mig på hopen barn som inte får agera i större utsträckning och när de gör, så lyckas de inte så väl. Att de dessutom inte alla talar skånska känns rätt märkligt. Nog måste det finnas nog med teaterbegåvade barn med skorrande Rrr?

    Men Persbrandt är bra, även om han överträffas av Heiskanen. För oss Lunda-Dalby-bor, och jag som före detta Malmöbo, känns det förstås också kul att se bekanta miljöer.

    Och så har jag klämt en Oates till – The Gravedigger’s Daughter. Och den var väl helt OK, men inte mer. Lite för mycket manierad, lite känsla av Blonde men utan denna boks patos. Även här finns det folk som tycker annorlunda än jag. Men smaken är som baken. I varje fall i Skåne.

    Andra bloggar om: Maria Larssons eviga ögonblick, Jan Troell, Oates, film, litteratur

5 Responses so far.

  1. slowmotion skriver:

    Intressant, Eva. Just de skorrande r-en tyckte jag kom till sin rätt i filmen. Det kan bero på att jag är svältfödd på dem på mina breddgrader.

  2. Evan skriver:

    Man kan bli svältfödd på skorrande R. Någon gång ska jag skriva om min hyllning till dem – som till tomaten!

    Nej, alla barnen talade inte skånska vilket känns nästan slarvigt när man anpassade Marias bakgrund till finländsk för att det skulle passa Heiskanens. Likadant med Persbrandt. Jag tycker också att jag mer och mer ser, när jag har funderat över filmen, att den enstaka stilla filmsekvenserna med närbilder är filmens styrka. När de är i hamnen eller kalkbrottet (för övrigt inte långt från där jag växte upp i Malmö) så lyfter inte kameran, av naturliga skäl. Omgivningarna kan ju inte återges på trovärdigt sätt. Filmen känns krympt, när-synt. Vad säger du?

    Den scen som grep mig mest var nog när Maria stod och smekte hästen – Kaputkin. Oerhört vackert och metaforiskt lyckat.

  3. slowmotion skriver:

    Häftigt att höra. Själva närbildsberättandet saknade jag nästan i filmen, just för att min föreställning kring Troells foto är det nära, ibland extremt nära.
    Jag var lite förvånad över att MLEÖ berättades i så pass vida bilder. Ja, så uppfattade jag den.
    En skillnad i dina och mina uppfattningar kan vara att du men inte jag känner till hamnen och kalkbrottet. Du ser vad som finns utanför bilden. Kanske?

  4. Evan skriver:

    Slomo. Jag tror att du har rätt i att det är annorlunda att se en film som handlar om en bekant miljö. Man bedömer och dömer på ett annat sätt. Vida bilder, ja, kanske jämförelsevis. Jag tänker på Susanne Biers Bröder, tror jag det var. Med nästan extrema närbilder. Sådana fanns inte här. Och så tänker jag på Vera Drake, tror jag den hette. En fin brittisk film som du säkert känner till. Den påminner lite om Troells i sättet att göra grupper i bilderna, jag vet inte riktigt hur jag ska säga men har du sett den så kanske du förstår.

    Mycket kul att läsa dina kommentarer!

  5. slowmotion skriver:

    Kul att skriva!
    O ja, Vera Drake, den är fantastisk och Ismelda Staunton helt vidunderlig. Javisst, Troell (och Mike Leigh) vet var de ska ställa kameran i ett rum.
    En annan grej med närbilder och Troell är mina känslor från Sagolandet. Många scener är ganska ordinära men sedan finns de där riktigt täta på blommor, dottern, djur som liksom får det att lyfta och det är nog dem jag bär på. Sedan finns det uppgörelsen melllan Knut och Marie i Hamsun. Om jag tänker på den är den berätttad i vida bilder. Känner jag scenen är den hudnära.