• Två rådjur

    Posted on juni 17, 2010 by in Allmänt filosofiskt, I terrängen

    Jag är nästan hemma igen efter sommarlovets första promenad till Torna Hällestad (en by där det bor 800 människor och 400 hästar enligt en källa) som så ofta, på den väg som nu på förmiddagen ligger i djup grönska. När jag närmar mig vårt bostadsområde ser jag i ögonvrån ett rådjur, och sedan ett till. De är bara några meter ifrån mig och när jag vänder blicken mot dem, ser jag deras ängslan och hör deras hovar plöja det höga vilda sommargräset.

    Mina tankar har gått i fina slingrande banor under promenaden. Ofta tänker jag när jag har en timmes promenad framför mig eller mer, att kanske jag borde lyssna på P1 medan jag går – en kanal som jag bara hör talas om mer och mer. Det är inne att lyssna på radio! Själv är jag ännu inte vunnen.

     

    Spontaninstallation 

    Men när jag gått en bit faller denna tanke helt bort. Hellre lyss till fåglarna och den inre rösten under dessa kontaktstunder med naturen. Det blir alltid en sådan fin kompott.

    Jag funderar idag till exempel över varför vissa är så orädda för andras omdömen, andra tvärtom. När jag var ny i mitt yrke, dock helt vuxen, över 40, skulle jag hålla ett anförande för ett hundratal kolleger om ett projekt jag drev. Efter föredraget kom en kollega fram till mig: "Det du berättade om var väldigt spännande", sa han. När jag tackade så frågade han om jag själv tyckte att det jag hade talat om var viktigt. Mitt svar var att anförandet nog kommit att domineras av min nervositet – det var läskigt att tala inför så många rutinerade i yrket, folk som jag dessutom knappt kände, äldre än jag, etc. Han sa: "Du måste inse och tro på att det du har att berätta är intressant, och det kändes inte riktigt som du tycker det."

    De tankarna som framfördes med stor vänlighet, har betytt mycket för mig, inte minst eftersom jag sedan har fått göra en massa liknande framträdanden på olika nivåer och också ofta hjälpt andra med samma sak. För han har så rätt! Den som är osäker och inte lyckas visa annat än detta när hon talar, ja, hon får svårligen en lyssnarskara att lystra. Man måste tycka att det man talar om är intressant och det måste märkas!  

    Det finns ett inte litet antal människor som är snarast tvärtom – vad de än säger tycks de anse är intressant för alla att höra. Estradörerna, de som älskar att stå på scen och bli lyssnade på, betittade, de finns i rätt stort antal. Vissa är såna som dessutom tar hutlöst betalt. Inte sällan kan man höra dem dra samma föredrag igen och igen, återanvändning är fint, men inte när det kommer till föredrag som kostar tusentals pengar.

    Men det inger nog en känsla av makt, att trollbinda en publik. Å andra sidan så känner man maktlöshet om man har rampfeber eller är drabbad av osäkerhet. Det enda som hjälper är faktiskt inte bara träning, som många säger. Det är viktigt, som min kollega sa då, för sådär femton år sedan, att tycka att det man säger är intressant.

    Det samma gäller faktiskt för bloggandet och skrivandet. Man måste tro på att det finns ett värde i det man skriver. Och det är bra att veta att gillar ni inte det jag skriver, ja, då läser ni något annat. Då har ni slutat att läsa för länge sedan!

    Andra bloggar om: P1, Torna Hällestad, rådjur, rampfeber, estardörer

One Response so far.

  1. Jah Hollis skriver:

    Det är ju som med artister också. Det märks oftast om de lägger sin själ i det de framför eller om de bara går på rutin. Rod Stewart, till exempel, var närvarande på scenen och visade respekt för sin publik. Han bjöd, som man säger, på sig själv och var långt från rutinens brant. Fast själv hade jag nog önskat ett mer spännande val av låtar. Det var annars, på många sätt, en trevlig kväll. Så ryktet talar sanning. 🙂