• Resan till Egypten

    Posted on januari 7, 2011 by in Resor

    Så ger vi oss av till Egypten, fulltankade med förväntningar men också oro för den magsjuka som tycks drabba sådär varannan som besöker landet (fast vissa säger att det håller på att bli bättre). Ett rejält reseapotek, hepatitinjektion och drickvaccin får bli det vi gör för att betvinga denna oro. Vi ska kryssa en vecka på Nilen med guidning och därefter åka till en badort vid Röda havet.


     Solen går ner över öknens berg

    En dryg resa blev det dock då vi genom väderprognosen inför lille julafton, vår avresedag, insåg att resan till Kastrup på morgonen kanske inte skulle kunna blir av som vi hade tänkt – flyget skulle gå kl 7.30 från Kastrup – så det blev akutåtgärd – hotell nära Kastrup natten innan. Och skönt kändes det när vi torsdag morgon vaknade upp till ett snöigt  och blåsigt Danmark. Flyget kom iväg bara någon timme försent,  man blev tvungen att först isa av vingarna!

    Efter lång resa med flyg och sedan buss kommer vi till Luxor och går ombord på MS Grand Glory, vårt kryssningsfartyg. Jag visste inte att sådana båthytter fanns – vår hytt är lika stort som ett bättre hotellrum!!
    Första dagen besöker vi två tempel i Luxor, denna forna huvudstad som måste vara rena drömmen för arkeologer och egyptologer.

    Karnaktemplet är det vi besöker först och vi runt och tittar och har svårt att tro att detta är sant. Jag blir djupt berörd, ja, alla som är där med oss, går runt med en min av rörelse och förundran. Att detta har bevarats så väl, något som byggdes för sådär 4000 år sedan. Och vi kan bese det idag. Jag tänker när jag står där: Detta hade räckt för att göra resan hit. Sedan beser vi Luxortemplet, och det blir nästan svårt att ta in, allt vi ser. Så mycket, så intakt. Färgerna saknas men formerna finns. Rena former, grafiskt, enkelt och elegant. FOTAT.

     

    De fascinerande symbolerna som också är eleganta former 

    Vi reser nästa dag söderut, mot Edfu och personalen på båten rekommenderar oss att inte promenera på egen hand i denna stad. Vi ser när vi åker genom, på väg till ännu ett fantastiskt tempel, hur fattig staden är.

    Väl framme vid templet är det är svårt att tro att det är sant att detta är byggt några hundra år före Kristus – det ser bitvis nytt ut. Precis som Karnaktemplet har det länge legat dolt under sand och först 1860 grävts ut – därav de väl bevarade detaljerna. Detta är Egyptens bäst bevarade tempel. Men de påträngande försäljarna och de låga priserna de erbjuder sina varor för gör en beklämd, där vi kommer, vi välmående skandinaver.

    Båten tuffar på när vi kommer tillbaka och man kan återigen sitta på däck och se Nilens stränder glida förbi. Här är det bördigt, utmed den livsviktiga floden. Först sent på natten angör vi Assuan och blir tidigt väckta för att se Filetemplet som flyttats med hjälp av Unescopengar och svensk arbetskraft till ett läge ovan vattennivån. Så har skett med många tempel, närmare bestämt 14.

    Vår guide, Ayman, en charmerande och oerhört kunnig ung man från Luxor, är ständigt redo att berätta om de olika tempel vi besöker. Han har studerat fyra år på universitetet i Kairo för att lära sig egyptologi och det märks att han kan sina saker.

    Basaren  i Assuan är som många basarer, rätt jobbigt med alla försäljare, men vi finner oss delvis och har några småroliga möten med prutning och allt vad det innebär. Vi handlar iransk saffran, den finaste, och egyptisk bomull, den finaste.

    Nästa dag ska vi till Abu Simbel och till vår förskräckelse innebär detta uppstigning kl 03.15. Detta för att vi ska åka i konvoj, av säkerhetsskäl och också som en förebyggande åtgärd om någon av bussarna i konvojen skulle gå sönder. Jag tänker mig, med tanke på antalet vägspärrar som finns i Egypten att man också vill ha någon sorts kontroll över hur mycket trafik som rör sig på vägarna. I vår buss följer en soldat med gevär med, så något är det man oroar sig för.

    Abu Simbel når vi på fyra timmar, inte tre som utlovats. Detta på grund av att det dagen innan skett en hemsk olycka på sträckan då en lastbil kolliderat med en turistbuss som inte åkt i konvoj. Åtta amerikanska turister har dött. Vår konvoj går därför idag i lägre fart.

    Abu Simbel kan vara värt en busstur! Se mina bilder. Som nog många vet flyttades templet med Unescos hjälp eftersom det när Nassersjön skapades skulle komma att bli översvämmat. På så sätt har Abu Simbel bevarats och kan nu beses. Det är enastående, enastående. Det är svårt att ta in att detta byggdes för mer än 3000 år sedan, så mäktigt, ett riktigt maktuttryck av Ramses II. Massor med folk är där samtidigt (på grund av konvojsystemet, vilket lite förtar nöjet.

     

    Ett hundliv 

    Återfärden till Luxor från Assuan tar många timmar och man får känna på kryssninglättjan, sola på däck, prata med andra turister, läsa, titta på Nilen. Det är riktigt härligt. Det enda vi saknar är motion som vi är vana vid att få i regelbundna doser!

    På båten erbjuds massage. Massören lyckas inte övertala oss att köpa en behandling men slår sig ner och snackar. Han berättar att han snart ska gifta sig. Han är kopt, tillhör den den av befolkningen som är kristen och enligt honom är de 17%, enligt andra officiella uppgifter 10%. Han berättar att kopterna gifter sin inom sin grupp oc
    h visar oss i smyg sin högra handled – där är det koptiska korset tatuerat. Glöm inte  FOTAT.

    Vi hör sedan av andra kopter att många undviker tatueringen. Att döma av den bombning i Alexandria under julhelgen så är det inte oproblematiskt att vara kristen i Egypten. Båda våra guider på kryssningen är kopter men det talar ogärna om saken, det märks tydligt. Att de är kopter, får vi veta, kan man utåt se, om de är gifta män, på att de har vigselringar av guld, inte silver, som muslimerna. De koptiska kvinnorna kan man känna igen på att de aldrig har täckta huvuden. Så här långt från storstaden är det få muslimska kvinnor som går utan slöja.

    Mot kvällen tar vi en promenad i Luxor. Utmed Nilen går vi, solen går ner på ett helt förtrollande sätt:
    Vid floden är det fint och flott, vid de stora vägarna där bussarna kör och där hotellen ligger likadant. Men går man in i staden på annat ställe, är det som en by, stora breda grus- eller sandvägar, mycket enkla hus. Fattigt. Folk är vänliga och barnen vinkar. Det känns skönt att röra på benen och se denna för oss så främmande miljö. Men det är så fattigt!

    Sista kryssningsdagen besöker vi Memnonstoderna, Konungarnas dal (där det råder fotoförbud, men tro mig, det är enastående och överväldigande) och Hatschepsuts tempel. Allt är så fantastiskt, och ljuset på morgonen över Memnonstoderna kommer jag sent att glömma. Likaså väggarna på väg in i Ramses IV:s grav.

    Denna sista kväll på vår första vecka slår vädret om. Det kommer dimma över Nilen och det blåser upp. Nästa morgon, efter tidig väckning för att med bussen ta oss till Röda havet varifrån de flesta ska flyga hem, utom Mats och jag i det skandinaviska sällskapet, får vi veta att det under natten kommit ett så hårt regn att vägen genom öknen från Luxor bitvis är omöjlig att färdas på, på grund av vattenmassorna och sanden som spolas med. ”En timme, högst”, säger vår charmerande guide Ayman, ”de kan fixa sånt snabbt här”.

     

    Feluccasegel på Nilen 

    Vi kommer iväg mer än fem timmar för sent (Ayman känner inte till vidden av ovädret) och de som ska till de skandinaviska länderna missar sina flyg. Vi får senare veta att de som skulle komma hem torsdag 30 januari,  på grund av det svåra vädret, översvämmade vägar och kaos på flygplatsen, först kom till Kastrup och Arlanda på lördagen. Det hade fått tillbringa nyårsafton på ett hotell i Helsingfors, ja, herregud, hur glada var vi inte att slippa det!? Stackars dem.

    Mats och jag kommer till vårt fyr- eller femstjärniga hotell med all inclusive när det mörknar efter en lång bussfärd genom öknen. Vägarna är här och var täckta med sand och bulldozers syns här och var. Tydligen har både militär och andra jobbat hårt under dagen för att öppna denna väg, den enda på sträckan mellan Nilen och havet i denna del av Egypten.

    Vi ska bo i Makadi Bay, några mil söder om Hurghada, i någon sorts gated community med ett antal hotell som ligger vid havet. Vårt hotell  är en fantastisk skapelse i sin bitvis lite överdrivna stil men också smakfull. Vi bor i ett rum som är som en liten våning och vår säng är bredare än lång. Det måste väl säga något?

    Man kan bada i havet om man inte är hajskraj. Det är SALT!!!! Saltaste vatten jag badat i – ja, om man inte räknar med Döda havet, förstås. Men det finns också en alldeles fantastisk pool som slingrar sig fram genom det stora hotellkomplexet.

    Vi har så kallad all inclusive, man har betalat för maten och kan välja bland några restauranger till lunch och middag. Utan att tveka väljer vi den första kvällen den libanesiska. Om jag har någon favvomat så är det nog just denna.
    På stranden ligger massor med korallrester. Frestande att ta med men de egyptiska myndigheterna är oerhört stränga med detta – inga koraller får tas med. Vi tillbringar dagarna i solen, dagen är förhållandevis kort, det mörknar vid 5-tiden. Men vi får nog av sol och bad och köper lite gymtid på det närliggande grannhotellet.

    Vädret är fantastiskt skönt, som lagom svensk sommar. Maten är riktigt god och man väljer mellan fyra restauranger på just vårt hotell när man ska äta.

    Det är en mycket annorlunda sorts vecka vi har på hotell Grand Makadi. Jag hade nog gillat den även utan kryssningen dessförinnan men det känns väldigt roligt att ha sett något mer av Egypten än vårt hotellområde. För det är inte Egypten. Jag har bilder i huvudet (och att visa, se i FOTAT) från det verkliga Egypten, som jag sent ska glömma. Det finns ett alldeles enastående kulturarv, en förfärande fattigdom. Men också en påfallande generös och varm attityd hos folk som alls inte har något att vinna på att vara vänliga. Många vill skoja med oss, på ett bra sätt, och jag känner mig väl till mods nästan hela tiden.

    Så i stort våra magar. Men vi hör talas om en del som är sjuka. Pengarna, säger alla, är det man ska akta sig för mest, de är bakteriehärdar. Handsprit är det som gäller många gånger per dag.

    Så – Egypten kan helt klart vara värt en resa. Men vi såg inte pyramiderna, till min besvikelse. Så nästa gång blir det Kairo, det har vi redan bestämt!

    Andra bloggar om: Egyptenresa, Nilenkryssning, hundar, Egypten, resa, farao

7 Responses so far.

  1. Belinda skriver:

    Härligt att läsa om eran resa. Du ger en hel del fakta information och samtidigt förmedlar de känslorna som vistelsen har bibringat. Det är extra roligt att läsa om din resa och din beskrivning av befolkningen eftersom jag har bott i Egypten i några år och genom dina ord reser jag tillbaka i tiden och återser både sevärdheterna och de känslorna de orsakade hos mig samtidigt som jag tänker tillbaka till människornas värme och det samhället de lever i. Tyvärr har mycket ändrats sedan dess, då var religion ingen orsak till attentater, samlevnad var en självklarhet. God fortsättning i det nya året!
    Kram, Belinda

  2. Evan skriver:

    Det var ju lustigt, Belinda! Jag hade för mig att du hade någon koppling till Egypten men jag mindes inte hur. Du måste ha berättat de för mig någon gång!

  3. Mikael skriver:

    Vilken otroligt maffig resa. Tjoho! Min fru som rest längs Nilen instämmer. Och vilka fantastiskt vackra motiv. Skuggor får en ytterligare innebörd jämsides med reliefer. Kul.

    Nog tur att ni inte kom till pyramiderna, det hade blivit för mycket.

    (“En snabb affär” och Hatschepsut har försvunnit. Och så Vincent, såklart.)

  4. Evan skriver:

    Så fint att din fru har sett detta. Du borde du med! Men jag är lost vad gäller innehållet i parentesen!

  5. Jah Hollis skriver:

    Det var säkert en fin resa.
    Nyår på hotell i Helsingfors hade kanske, under andra omständigheter, inte varit fel.
    Här hemma var det ett väldigt hallå om vithajarna som fick smak på turister i Sharm El-Sheik (eller Shark El-Sheik som det råkade stå på Sydsvenskans webb vid ett tillfälle).
    Religiös intolerans som får folk att ta livet av medmänniskor är bara sorgligt.

  6. Evan skriver:

    Jo, det blev ett väldigt vitsande av hajhistorien – åka till Hajland, skulle man till exempel om Sharm-El-Sheik var resmålet. Vi såg fiskar av snällare sort, tack och lov!

  7. Mikael skriver:

    Fotona i bildspelet. Och Vincent, ja, han lämnade ju sitt öra.