-
Ur tiden
Posted on april 13, 2011 by Eva Nygren in ÖvrigtMin mor har gått ur tiden. I fredags avstannade hennes 92 år långa liv.
Jag talade igår när vi i familjen och några vänner träffades efter begravningen, om mammas förmåga till anpassning, som gjorde att även om omfånget på hennes liv efterhand i många betydelser minskade, så kunde hon ändå, med små medel, skapa sig en för henne värdig tillvaro.
När jag var barn bodde vi i ett hus med en vacker trädgård. Mamma älskade denna, och under hennes sista levnadsår som hon tillbringade på Brunnsbos äldreboende i Lund där hon fick en fantastisk och varm omvårdnad, kunde vi sitta och tala igenom var träden stod därhemma, vilka äppelsorter, vilka plommonsorter. Hon sörjde att hon låtit hugga ned vårt körsbärsträd.
När mamma blev änka för 14 år sedan, köpte hon en lägenhet med balkong. Förutom de fina orkidéer hon vårdade inomhus, hade hon balkonglådor med röda pelargonier. De var hennes stolthet och hon skötte dem med omsorg. Hon planterade också, förmodligen olovandes, liljekonvaljer i bostadsrättsföreningens rabatt.
Livsrummet krympte ännu mer när hon på grund av ett fall förra sommaren, fick svårt att klara sig själv i sin lägenhet. Hon flyttade då till det lilla, men atmosfärrika rummet på Brunnsbo. Här hade hon en vas där hon gärna ville ha färska blommor och vi gick till Mårtenstorget pä lördagförmiddagarna när det var gott väder, och köpte Elegansnejlikor, den sort som enligt mamma höll bäst.
Hon bad personalen ta ut blommorna på balkongen på natten "för då håller de bättre". Mot slutet så var ofta vasen fortfarande kvar på balkongen när jag besökte henne, för hon hade glömt att be personalen ta in blommorna igen. Hon blev mer och mer sluten, gick in i sig själv.
När mamma njöt av torgets blommor och frukter, färg och form, så såg jag en glädje i hennes ansikte som jag tror finns hos mig också när jag har den sortens upplevelse. Förmåga till ögats njutning var något vi delade.
I natt drömde jag att jag hade blivit av med ett örhänge. Jag letade och letade men det var borta. Genom åren har jag gett min mor ett stort antal örhängen, och hennes förtjusning över dessa var alltid genuin. Mitt intresse för örhängen är nog nästan lika stort som hennes. Drömmen känns som en enkel och passande bild för förlusten av denna partner i fåfänga. Vi delade intresset för det sköna, inte bara på oss själva, utan även på andra. Ögats njutning.
Andra bloggar om: mamma, blommor, Brunnsbos äldreboende, förlust, fåfänga
Relaterade bilder:
Jag beklagar.
Jag har ju själv en mamma som är på sitt 92:a år och jag fasar en aning för den dag då hon dör. Jag trodde det skulle bli vid min senaste födelsedag då jag hälsade på henne och hon var väldigt illa däran och hade tappat livsgnistan efter en sjukhusvistelse. Men hon hämtade sig och är nu tillbaka där hon var innan hon blev sjuk och inlagd på sjukhus. Klar i tankarna om än mer orörlig i kroppen.
Det var fina ord du skriver om din mamma.
Och så misstänker jag att du i detta nu är och kollar Joan Baez här i Malmö. Jag själv hoppade över den konserten även om jag förstår att den är en stor händelse i Malmös musikliv. Jag tappade bort henne för många, många år sedan och jag kände faktiskt inte tillräckligt starkt för henne för att gå på konserten nu.
Men jag hoppas det var bra. Det tror jag det var.
Ja, jag vet att du har en gammal mor. Vänner som är i samma situation som du är i och jag nyss var i, säger som du. Men min mamma försvann frivilligt kändes det som, det var dags. Men det var en lunginflammation, som så ofta, som fick henne att sluta orka kämpa.
Tack, Jah. Och det var en mycket fin konsert, en sådan stämning.