Yarden, läsningen och starren

Jag läser den, ”Yarden” av Kristian Lundberg. De första tjugo sidorna eller så famlar jag lite i läsningen. Är han på väg dit? Eller dit? Var ska vi landa, var börjar jag känna igen spåret? En bild kommer för mig som är helt bäng. Jag tänker att man sätter upp tältpinnar. Det ser ut som det inte finns något system för hur de sätts i marken men det gör det för sedan går det att resa tältet. Den här bilden säger något om min nästan totala brist på kunskap om uppsättning av tält. Pinnarna sätts ju inte i först, DUMMA EVA!! Men fattar ni ändå? Det känns när jag börjar läsa Yarden som att det inte finns en plan men så plötsligt ser man den. Man ser tältet. Skulle jag har struntat i den här bilden? Helt?

Som före detta Malmöbo under 50- och 60-tal är det mycket som griper tag när jag tar mig igenom boken. Kristian L skildrar klassamhället då, när han var liten, och nu. Inte mycket har hänt. Det är lika mycket klass idag som då. Och jag blir påmind om vad min faster Lea berättade om hur det var i Malmö när judiska polacker kom under progromerna. ”Var de illa omtyckta?” frågade jag. ”Alla polacker var hatade” sa Lea, ”det spelade inte någon roll om de var judar eller inte”. Lundberg skriver om detta. Han och hans arbetskamrater blir inte insläppta i matsalen när de ska göra ett jobb i Trelleborgs hamn. ”Det är  lugnt, de trodde ni var polacker.” Så förklarar förmannen detta.

Hackordningen finns där men han beskriver också stark solidaritet. Boken går i två spår, det om Yarden, ett ställe i Malmö hamn där man kan få timanställning om man har tur och uppför sig rätt. Det andra spåret är hans personliga, om hans uppväxt, hans sjuka mor och svåra tillvaro under  barndomen. Dessa två spår vävs emellanåt skickligt ihop – han använder återkommande bilder – under en haschpsykos får han för sig att han är täckt av varbölder. Senare i boken, endast 140 luftigt tryckta sidor, använder han varbölden som metafor för minnesbilder. Som kan spricka upp och låta det sjuka innehållet komma fram.

Han skriver starkt om skam och skuld, om fattigdom. Jag stryker för mycket i boken, det är vackert, det är sorgligt, hur har han klarat sig? Ändå känns boken ofärdig. Jag skulle vilja ha mer.

Men jag tänker mig att han inte förmådde mer. Vad vi får här är ett arbetsplatsreportage sett genom ett mycket subjektivt känsligt öga som ger en inblick i en värld som finns men som få av oss ser och gärna slipper se. Den försöker också gestalta hur man överlever en svår och ensam barndom och gör något av sitt liv. Det verkar ofattbart svårt.

Det är nog tungt för Lundberg att skriva om detta. Som det står på sista sidan: ”Jag vet inte om jag ska tänka upp mörkret eller blända ner ljuset.” Han fäktar i sitt skrivande, som efter luft. Skriver själv att han skriver för att han måste, att det är ett sätt att överleva. Jag känner mig betryckt, berörd och ledsen av hans bok. Också hungrande efter mer – han är inte färdig i sitt berättande.

Så här gul har den här bilden inte varit i mina ögon på ett bra tag. Tack för det, doktorn!

Jo, och så dagens stora upplevelse i den fysiska världen. Efter sex månaders känning av grå starr, som snabbt utvecklats den senaste månaden, har jag idag blivit opererad (tog kanske sju minuter) i ena ögat. När några timmar gått, tar jag en promenad. Nu kan jag läsa vägskyltar på flera meters håll – med höger öga. Jag går ner i trappan: javisst, det var den färgen jag målade på den tavlan, inte den jag har sett de senaste månaderna. Och duken, den nya köksduken! Det är mer krut i de färgerna än jag visste. Jag tittar ut i trädgården. En orange hink lyser emot mig, det gör nästan ont. När jag tittar med det vänstra obehandlade ögat så är det den där mes-färgen jag sett nu ett tag.

Att man kan bli bättre! Att det finns bot! Att man en lördag kan få ny lins, bättre syn, känna igen sig igen i världen. Det är grejer. Eller the shit som jag numera säger.
Andra bloggar om: Yarden, läsandets teknik, grå starr, operation grå starr, färger grå starr

Relaterade bilder: