• Jag gick på en nit.

    Posted on januari 24, 2014 by in Övrigt

    Vi har mattallrikar vi älskar. En uppsättning, samma för oss och våra gäster. Inköpta kanske för tio år sedan, svarta, fyrkantiga Höganästallrikar.

    Efter mycket användning, bitvis ovarsam hantering, har de ursprungligen tolv tallrikarna reducerats och några blivit kantstötta. Vi behövde nya.

    jude

    Tavlan som just fick en ny ägare. “Den vandrande juden”

    Tyvärr har Höganäs keramik liksom många andra märkesfabrikanter tendensen att plocka bort även framgångsrika modeller på sina tallrikar. De går alltså inte längre att köpa. Efter att ha kollat på Tradera och Blocket lade jag för några månader sedan ut en annons. Fanns det någon som ville sälja sådana tallrikar till mig?

    Efter några månader då mitt hopp till sist tynat bort vad gällde detta, hörde Tom av sig. Han ringde och undrade försynt om jag hade fått något svar på min annons än. Nej, sa jag. Jag har sex fina sådana tallrikar som du söker sa han, ja, svärmor har gått bort och vi står här med en massa prylar som vi inte behöver. De får skickas för vi bor i Västerås och jag tror att det går på en sådär 150 kronor med post.

    Jag förstår, sa jag. Mitt hopp vaknade till liv och jag började inom mig fundera på hur mycket jag var beredd att betala för sex nya tallrikar, favorittallrikarna. 800? Mer?

    “Vi är ju inte ute efter att göra någon vinst, vi vill bara bli av med dem. Du kan få dem för 400 med frakt. Vad har du för adress?”

    Kanske borde jag ha fattat där?

    Jag fick kontonumret. Jag betalar direkt, sa jag till Tom. Toppen, sa han. Förstås.

    Snabbt upp till datorn, internetbanken, betalar. Mess till Tom: “Jag har betalat in pengarna till kontot.” “Strålande. Tom” får jag som svar.

    Det har gått två och en halv vecka. Inga tallrikar. Telefonnumret är olistat i både Hitta och Eniro, telefonsvararen går på när jag ringer. Bankkontot ger heller ingen info om vem innehavaren är. Det är Tom. Tomt.

    Ja, där gick jag allt på en nit. Och trots detta lämnade jag just ut en tavla till någon som jag inte känner och som betalat bilden via internetbank imorse, en betalning som ännu inte är registrerad.

    Varför? Jo, jag går på nitar ibland men i stort litar jag på folk. Det är så mycket roligare så.

    Men Tom ska polisen och Swedbank som kontot är hos, få höra talas om.

    Andra bloggar om: , , ,

5 Responses so far.

  1. Henrietta Shapira skriver:

    Nej, det är inte roligt att falla i grumligt vatten och se dess obehagliga innehåll. Tyvärr finns det så mycket av sådant, det ligger och lurar runt om i kanterna. Man får vara tacksam för att leva i en omgivning där den slags utnyttjande ändå är sällsynt och där man fortfarande kan lita på ett ord och där en handling inte har oärliga baktankar. Det var en fin upplevelse att sälja mina keramikfigurer på vårt gemensamma vernissage och inte för en sekund tvivla på att betalningar skulle sättas in – som du säger, det är så väldigt mycket roligare så! Så Tom kan dra åt skogen medan du och Mats fortsätter att avnjuta måltider på era fina Höganäs-utgångna tallrikar!

  2. Maria skriver:

    Usch, vilka fisrumpor det finns i vår värld.
    Kram!

  3. Fisrumpor var ordet!

  4. Jah Hollis skriver:

    Det är allt rätt trist med människor som satt i system att lura andra på pengar eller vad det än må vara. Man kan tro att det blivit lite av en folksport och det försurar i längden hela samhällsklimatet.

  5. Eva Nygren skriver:

    Ja, det är trist. Jag är som sagt tacksam att det inte var en större summa. Sedan har jag, på gott och ont, en förmåga att glömma sånt här. Men jag kommer väl vara mer försiktig med just den här sortens lurendrejeri.