• Bla, bla, bla

    Posted on maj 24, 2014 by in Konst och kultur
    moses

    Moses i öknen i 40 år. Tråkigt? Han blev rätt förbannad på Gud. Akvarell och collage, grovsalt ger effekt.

    Det känns lite som att ta en lång promenad i regn. Man får motion så det är OK men man hoppas hela tiden att solen ska komma fram så det blir lite skönt också. Så är det att läsa Curtis Sittenfelds “Sisterland”. Jag läser och läser och det är väl går väl an, men kan inte något komma fram bakom det gråa molnet av text? Kan inte de långa beskrivningarna få något annat syfte annat än att göra mig frustrerad över att de vare sig  är speciellt välformulerade eller meningsfulla?

    Suck. Det här är andra boken jag läser av Sittenfeld. Den första var “Prep”. Den gjorde inget starkt intryck på mig heller men eftersom flera vänner med gott omdöme tycker att Sittenfeld är bra så bestämde jag mig för att ge henne en andra chans. Men det är mest bla, bla, bla.

    Boken handlar om Kate, cirka 35 år,  som är tvilling. Berättelsen får vi via hennes perspektiv och utgår ifrån hennes liv med maken Jeremy och de två barnen. Och det är väldigt mycket berättande kring detta. Typ “jag lyfte in Owen i selen och satte Rosie i vagnen och sedan lade jag väskan med blöjorna på vagnen. Jag gick sedan till parken och där lekte barnen på lekplatsen”. Det var inte ett citat utan ett så kallat typcitat/elakcitat.

    Men låt mig vara mer exakt då: När de ska gå till doktorn: “It wasn’t our regular pediatrician but another doctor”, jaha tänker man, det var en annan doktor en vanligt. Det finns nog ett gott skäl till att vi får veta det. Men nej. Det är bara någon sorts textpladder. Eller “It’s impossible, of course, to rememeber every moment of every day, impossible sometimes to remember any moment of a particular day.” Mångordigt och inte intressant. Onödigt.

    Kates tvillingsyster Vi är synsk, hon kan känna det som kommer att hända. Kate har också denna egenskap men i mindre grad. Hela den här vinklingen känns mycket tveksam för mig, speciellt som den aldrig diskuteras i boken. Det handlar en hel del om hur andra ser på det, andra än tvillingarna, och det handlar i hög grad om effekten av att tvillingarna är synska men själva egenskapen ifrågasätts inte.

    Intrigen, storyn, är tunn och utdragen. Jag väntar på ett klimax. Det kommer sent omsider men imponerar inte. Jag har ingen förstrykning alls i boken av något väl formulerat eller häftigt hänt.

    När jag tittar på andras tankar till boken så blir jag på sätt och vis lättad. Andra ogillar den!Fast  The Guardians recensent gör ungefär samma iakttagelser som jag men upplever dem positivt. För mig är Kate, huvudpersonen i Sisterland, en rätt ointressant person vars liv jag får följa i detalj, med detaljer som är överraskande lama. Det häftiga, att systrarna förutspår en jordbävning i St Louis där de bor, blir till sist rätt ointressant det med. Boken har inget ordentligt fokus och det känns som man läser en dagbok över ett rätt vanligt liv. Ett vanligt mediums liv, då, vilket som sagt inte gör romanen mer spännande. Jojo, det händer grejer men det lyfter aldrig. Lamt.

    Mot slutet känns det som att det finns mer och mer som känns osannolikt och jag är besviken när jag till sist avslutar läsningen. Efterorden innehåller tack till ett 50-tal personer. Varför? Även det retar mig. Kan hon inte bara säga tack till dem när hon träffar dem?

    Ja, ni märker. Det blir tummen ner här. Tummen ner för Sisterland. Men det finns många andra böcker d ä r u t e . . .

    Andra bloggar om: , , , ,

5 Responses so far.

  1. Tobbe skriver:

    Uppfriskande att läsa! Men sitter du i “garnet” att du måste läsa klart en bok du inte gillar?! Det har jag alltför länge gjort, men det har äntligen släppt. Senast la jag bort “En av oss sover” efter bara nån sida, trots att den utspelas i en lantlig miljö, som jag känner mig hemma i.
    Jag jobbar en del med att försöka förstå mig på storheten med Ian McEwan, dock. Bl a för att Sigge Eklund avgudar honom. “Hetta” gillade jag, men den ligger längst ner i Sigges hög. “Lördag” ligger högst upp och den kämpar jag med. Välskriven, men griper inte tag än så länge. “Försoning” tyckte jag var lysande i inledande barndomsdelen, men sen “dog” både boken och filmatiseringen för mig. Vad är felet? Läser du Ian McEwan? (Kan ju söka i din blogg förresten)

  2. Eva Nygren skriver:

    Nej, jag lägger ifrån mig böcker som jag inte gillar. Men då gör jag det rätt snabbt, om de inte griper tag eller jag inte har andra incitament att läsa. Så var det ju till exempel med Knausgård som jag läste på för att jag ville läsa alla böckerna, även om det ibland blev lite too much.
    Vad gäller Ian McEwan så vittnar din fråga om att vi inte har känt varandra så länge! För kanske tio år sedan skrev jag en uppsats i litteraturvetenskap om Atonement som jag tycker är en helt fantastisk bok. Efter att jag hade läst den läste jag väldigt mycket av det han hade skrivit tidigare. Mycket bra. Sedan tycker jag att efter Saturday har det inte kommit något “stort” från honom. “Hetta” imponerade inte på mig.

  3. Tobbe skriver:

    Nu hittar jag din övervägande mycket positiva recension av Hetta… men den har tydligen tappat i glans… Våra minnen förändras med tiden och vi med den och bla, bla, bla.

  4. Eva Nygren skriver:

    OK; jag minns tydligen fel. Jag tror att det har att göra med att jag liksom avskrivit McEwan. Blev rätt irriterad på honom i den boken som jag minns det. Men du, Enduring love, Kärlekens raseri, är bra. Sen finns det fler …