• Två aviga och en Carol

    Posted on januari 9, 2016 by in Konst och kultur

    det-mest-forbjudna

    Jag har läst Kerstin Thorvalls “Det mest förbjudna” och sett dokumentären om Leif WG Persson. Thorvall och Persson har något gemensamt. De har inte dragit sig för att vara aviga.

    Kerstin Thorvalls bok har av någon anledning fram tills nu gått mig förbi, trots att den har 40 år på nacken. Den berörde mig starkt i dess uppriktighet och närhet.

    Att alltid leva som stygg flicka, inte kunna inordna sig i normer, varken som dotter, hustru, mor eller heller som författare, det är det som kännetecknar Kerstin Thorvalls liv. Och det är starkt berörande att läsa en så rak berättelse om den psykiska vånda detta kom att medföra. Det mest förbjudna står för allt möjligt men i stort står det för de mest förbjudna känslor en människa kan ha. Och ja, hur svårt det är att inordna sig då. Hur svårt, hur väldigt svårt det är att vara lycklig då. Har du inte läst den här boken så gör det.

    Det finns någon sorts likhet mellan Thorvall och Persson. Dokumentären om vår meste kriminolog har nog setts av många. Den är väldigt intressant, inte bara för att den berättar en historia om en klassresa, utan kanske framför allt för att den gestaltar en person som gått sin egen väg, en man med integritet. Intervjuerna i dokumentären i två delar är fint gjorda av Jens Lind och hela paketet är mycket proffsigt redigerat. Vi får också en resa i Sverige från sent 40-tal och framåt, Stockholm, studentrevolt, Palme som Persson av förklarliga skäl tappade respekten för. Med mera.

    Ja, det är två rätt aviga men starka personligheter de här två. Det är två levande berättelser jag har med mig efter att ha läst och tittat.

    Detsamma gäller knappast för filmenCarol“. Många recensenter är positiva. Jag ger den 3+. Jag tycker den är sölig och rätt ospännande som berättelse. Några enstaka scener har tyngd, och Rooney Mara framför allt imponerar.

    Filmen bygger på Patricia Highsmiths roman  (ursprungligen “The Price of Salt” från 1952) och berättelsen är i korthet att en ung kvinna förälskar sig i en äldre gift kvinna med ett barn, Carol, som redan har erfarenhet av samkönade relationer, hon har redan kommit ut. Den yngre överväldigas av sin attraktion och detta är kanske något av det bäst gestaltade i filmen. I berättelsen finns också ett barn som lever någon sorts skuggliv i filmens utkant, jag tror inte att vi en enda gång ser barnets ansikte i närbild. Det finns män i den yngre Thereses liv men de faller undan från hennes intressesfär när den mondäna melankoliska Carol kommer in i hennes synfält.

    Jag tycker Kate Blanchett är snudd på dålig i rollen, hon spelar över, svänger på hårmanen och stryker sig över höfterna. Mara har en annan naturlighet i spelet och kanske filmens starkaste bild kommer i filmens slut just på Mara. Berättar jag vad den handlar om gör jag en riktig spoiler och det vore synd.

    Filmen handlar också om hur svårt det var att vara gay på 50-talet och hur man kunde stå helt utan rättigheter som vid en skilsmässa. Men den historien är inte stark nog enligt mitt förmenande i det här fallet.

    Nä, allting är inte guld som glimmar, inte ens om det är gjort av den hypade regissören Todd Haynes.

    Andra bloggar om: , , ,