• Tallkottkörteln

    Posted on april 3, 2018 by in Konst och kultur

    PIX-R5CXXX

    “Det här är tallkottkörteln, det är härifrån våra känslor kommer, det är här själen finns” säger Descartes till Drottning Kristina i filmen “The Girl King“. Kristina är i filmen upptagen av känslolivet. Vad kärlek är, vad hat är. Filosofen Descartes skulle ha svaret.

    Tallkottköreln eller epifysen (pineal gland på engelska där man också alluderar till körtelns likhet med en kotte). I den produceras melatonin som reglerar vår dygnsrytm och den är lilla viktiga saken är stor som en halv ärta. Det finns mycket skrivet om tallkottkörteln och en del av det verkar vara lite mindre vetenskapligt men ändå tankeväckande. Men läs här populärvetenskapligt från Lunds Universitet om varför tallkottkörteln kallas tredje ögat!

    Det finns studier som visar att fluorhalten i tallkottkörteln är högre hos patienter med demens än hos andra (“Some studies show that the degree of pineal gland calcification is significantly higher in patients with Alzheimer’s disease vs. other types of dementia”, från engelska wikipedia med källa angiven där). 

    Jag blev så fascinerad av den här bilden i filmen: Descartes i en operationssal. Med Kristina bredvid sig. Hovets viktiga personer intill. Drottningen ber Descartes visa henne på liket som ligger framför dem: “Visa mig nu, var känslorna finns”. Descartes har svaret. De sitter i tallkottkörteln. Han är övertygad om saken.

    tallkottkortel

     

    En tanke som jag ofta har är hur tvärsäkra vi kan vara på saker och ting som senare visar sig vara helt fel. Det påståendet behöver väl knappast exemplifieras. Descartes var säker på sin sak. Liksom vi är säkra idag på att det händer andra saker i tallkottkörteln. 

    Jag har just läst ut uppföljaren till Noah Hararis “Sapiens“. Den har många av oss läst med stort intresse, även om den kanske blev lite seg mot slutet. Uppföljaren, “Homo Deus” är i stort mindre inspirerande och bitvis svårläst och svårbegriplig i varje fall för den här läsaren. Fast också den här boken väcker mycket tankar. En stor del av boken är en historisk tillbakablick som i sig är intressant att läsa. Men sedan blickar han framåt. 

    Svält, sjukdomar och krig dödar färre och färre personer. Idag dör fler av att äta för mycket än för lite. Självmord är vanligare som dödsorsak än krig och terror tillsammans. Vilka blir nu våra projekt för framtiden när vi får leva längre?

    Ja, Harari tar förstås upp vår längtan efter att bli äldre och äldre, kanske till och med odödliga. Att kunna byta ut organ i kroppen när det blir dåligt fungerande. Att slippa vara olyckliga, leva i ständig harmoni. Men också hur samhället kommer se att när fler och fler uppgifter kan göras av robotar. Han tar upp de tankar kring AI som figurerar. 

    Mycket av det han skriver om är spekulationer, hans och andras. Men det är ofta tankeväckande. Och ofta tänker jag som kring scenen i filmen med Kristina och Descartes. Så mycket vi har trott är sanning eller vetenskapliga fakta, som sedan visar sig vara helt fel. 

    Och jag funderar också över människans behov över att försöka blicka framåt. Hur begränsade vi ofta är i våra tankar. Där är Harari en viktig inspiratör i sitt både fria och initierade sätt att blicka bakåt och framåt. I varje fall ibland.