• I bokslukartagen

    Posted on mars 26, 2019 by in Konst och kultur

    _DSC6010

    Bara lite fastnar och gör intryck av det jag läser just nu. På resan till La Palma  avslutade jag  Eyvind Johnsons “Romanen om Olof” genom att läsa den fjärde delen. Den stora upplevelsen var för min del den första boken “Nu var det 1914” som gjorde starkt, starkt intryck. 

    På vårt hotell fanns en hylla med kvarlämnade böcker. Där hittade jag “Ett litet liv” som jag aldrig hade hört talas om men som getts ut på svenska av Bonniers förlag och recenserats av flera tidningar här. 

    Till en början är jag fast. Jag ligger vid poolen och vänder blad i den här romanen av Hanya Yanagihara på över 700 sidor. Den handlar om fyra vänner i New York som möts på college och sedan följer vi dem, framför allt centralfiguren Jude, flera decennier framåt. 

    Boken är välskriven, rappt och fängslande. Vi undrar över Judes förflutna som han är förtegen kring och efterhand blir hans självskadebeteende ett återkommande tema. Han har nära vänner, han är älskad, men hans sorg och hjälplöshet inför det onda han varit med om är kompakt. 

    När jag läst några hundra sidor och Judes skärande, gråtande och tystnad börjar bli mig övermäktig, googlar jag (förstås) på titeln. Jag hittar bland annat Kulturnytt där Bonniers Daniel Sandström ger mig skjuts framåt i läsandet. Lyssna på programmet om du tänker läsa boken eller har! Det ger mycket. Sandström ser paralleller mellan den här boken och 1800-talsromaner av till exempel Dickens, med  “ett brett episkt berättande”. Och det slår mig att det att jag läser, om en ung man som blivit förstörd i sin helhet genom systematiskt sexuellt utnyttjande, är lite som när Dickens skrev sina eländes-beskrivningar av barnen och barnarbete under industrialiseringen. Han brassade på för att visa på den ruggiga och samma gör Yanagihara om vår tid där vi inte sällan hör talas om vuxna män som kommer ut med sina berättelser där de beskriver sexuella övergrupp gjorda av kardinaler och världskända artister. 

    Men boken är 300 sidor för lång och för snyftig. Det är något med böcker som är för långa som känns så osmart! På slutet har man kanske förlorat den goda känslan man hade till en början. Så känns det med denna för mig. Se en intressant intervju med den välformulerade författaren nedan.

    Efter att ha läst Meg Wolitzers roman “The Wife” föll jag för frestelsen att inhandla “En kvinnas övertygelse” av densamma på bokrean, något som jag nog får säga att jag ångrar nu. Varje sommar får jag nämligen sålla ut mindre kära böcker ur bokhyllan för att huset inte ska bli ett enda bibliotek. Kommer denna åka ut om några månader?

    “The Wife” var väldigt bra, tät och skickligt berättad och konstruerad narrativt. Det kan man inte säga om denna. Den är lång, nästan 5oo sidor, pratig och delvis rätt förutsägbar. Även i denna bok fokuseras på svek, här på olika sätt mellan kvinnor. Ett tema är också vänskap eller beundran. Också denna bok håller mig rätt väl bunden till en början, kanske delvis för att sitter på ett tåg till Stockholm när jag börjar med fyra timmas lästid framför mig.

    Men trots att boken är skriven senare än “The Wife” ger den mig inte någon riktig kick (jag tänker lite naivt att författare skriver bättre och bättre, trots att jag flera gånger upplevt motsatsen. Så dum är jag!). Enligt Elle är den “Uppslukande”, “Otroligt aktuell” enligt NY Times. Ja, den är aktuell på så vis att den utspelar sig i nutid men den känns på något vis ändå daterad. Den är skriven av en 60-åring som skriver om feminism med både insikt och viss bitterhet och den senare känslan gör att jag lite tappar sugen och intresset. Läs DN:s Lotta Olsson om ni vill. Hon är mer impad än jag.

    Som jag förstått det så håller Nicole Kidman på med en produktion för att filmatisera boken, i vilken hon ska ha rollen som bokens kanske intressantaste karaktär, Faith Frank (ett namn med två betydelsefulla innebörder!). Kanske kommer i det här fallet filmen bli bättre än boken? Vem vet?