• Trilogin av Agota Kristof. Läs den!

    Posted on maj 19, 2019 by in Konst och kultur
    IMG_0578

    Ljuset finns. Akryl på duk

    Agota Kristofs romantrilogi påverkar mig starkt. Jag ska förklara mig. 

    Trilogin som består av romanerna “Den stora skrivboken”, “Beviset” och “Den tredje lögnen” kom i vintras ut i nyöversättning och med de tre delarna i samma band. Böckerna gavs ut -85, -87 och -91 och är skrivna av den i Ungern födda författaren Agota Kristof som lämnade sitt hemland 1956 i samband med Ungernrevolten. Hon lärde sig så småningom franska i sitt nya hemland Schweiz och det är på det språket böckerna är skrivna. Nu läser jag dem på en lätt tillgänglig svenska i en utgåva till vilken den på Grönland född Naja Marie Aidt skrivit ett efterord som vittnar om hennes starkt känslomässiga läsning av boken eller böckerna.

    Det är en turbulent upplevelse att läsa romanerna. Den första, “Den stora skrivboken” har ett dubbelt berättarjag. Tvillingarna Claus och Lucas som under kriget blir lämnade av sin mor hos sin mormor berättar nästan lakoniskt i vi-form om sina upplevelser. Som läsare inser jag snabbt att det är en läsning som kräver uppmärksamhet och tolkning av undertext. Det ges inga förstärkande adjektiv eller pratiga miljöbeskrivningar, texten är nästan som ett manus (och den har faktiskt dramatiserats).

    Tvillingarna härdar sig själva, de slår varandra för att lära sig tåla smärta, säger kärleksord som till en början gör dem ledsna men när de sagt dem tillräckligt många gånger slutar de gråta. De verkar vilja lära sig stå ut med all tänkbar smärta. De är förråade men också medvetna om andras ondska. När det, mot dem, snälla hembiträdet hos prästen lockar en förbipasserande hungrig man som kommer med en hop människor på väg till lägret (som man kan tänka sig är ett koncentrationsläger men det uttalas inte), med en smörgås som hon sedan själv äter, sprängs en patron nästa dag i hennes ansikte, en patron som bara tvillingarna kan ha haft tillgång till. 

    Boken är bitvis obehaglig, oerhört sorglig och lätt men på annat sätt, tung, att läsa. Den handlar, tänker jag, om vad förlust kan göra med människan. Vi ska inte överge dem som har vårt totala förtroende och de som är helt beroende av oss. Det kan ge grogrund till ondska. 

    Om ni läser vidare här får ni räkna med en eller annan spoiler även om jag ska försöka hia mig. Denna första bok slutar med att en av tvillingarna lämnar landet genom att ta sig över den hårt bevakade gränsen. Liksom Kristof själv gjorde med sin man och fyra månader gamla dotter 1956.

    Den andra boken, “Beviset” berättar om vad Lucas gör i sin ensamhet. Han är den som blir kvar. Ni ska veta att jag har läst dessa böcker två gånger på raken. Och den andra delen, den pangar rakt in i mig i sin beskrivning av Lucas övergivenhet och desperation. Han är tom, tänker jag, han måste fylla sitt inre hål. Han tar hand om Yasmine, en kvinna som han stöter på i en ödesdiger stund. Hon har en son, Mathias, som kommer att bli oerhört betydelsefull för Lucas. Kanske det svåraste för mig att läsa i den här trilogin, sker i den andra delen. 

    När den tredje boken, “Den tredje lögnen” (Kristof påpekar på olika sätt i sin svit att litteratur är lögn och det blir vi varse med en käftsmäll i denna sista del) börjar, har Claus återvänt till sitt hemland för att leta upp sin tvillingbror. I den här delen kastas vi läsare in en sorts tolkningscentrifug där allt, ja, allt som vi hittills målat upp inom oss av förståelse för tvillingarna och deras öde, rivs upp och skjuts iväg i nya varianter där en sorts arketypiska Kafkalika varianter på det vi läst, tecknas. Det är upprivande, faktiskt, men också, känner jag efter min andra läsning, helt rimligt litterärt.  Litteratur är ju inte objektiv sanning. Att vi har lurats in i berättelsen om de två tvillingarna som gör allt tillsammans, tänker likadant, säger likadant, är ju i sig rätt “otroligt”. Men så funkar det. Vi söker förståelse och kontinuitet när vi läser. Som vi gör med livet. 

    Jag vet inte hur tydlig eller begriplig jag gör romantrilogin. Men jag har många, många tankar efter att jag läst den och det här är VERKLIGEN en bok som jag vill tala om. Så om någon därute har läst boken så kommentera gärna. 

    Jag tänker till exempel: Att tvillingbilden är snillrik eftersom exilen, att lämna sitt land, kan tecknas (ja, jag gillar det ordet) som att man mister sitt halva jag, så som Claus gör när han lämnar sitt hemland och sin tvillingbror. Och som Agota Kristof har berättat att exilen påverkade henne. 

    Jag påminns om boken “Väggen” av Haushofer som är en av mina stora läsupplevelser i livet. Men också i första delen om Coetzee och hans språk i “Historien om Mikael K”. Båda dessa romaner har ju ett starkt symbolspråk, en känsla av tidlöshet och platslöshet. Detta finns också i Kristofs romaner där inga platsangivelser och årtal ges. 

    Den tredje delen som är svårast att smälta, ger mig en association till hur jag själv jobbat med collage. En bild som hängt på väggen rivs upp och kommer sedan att ingå på annat sätt, i annan form, i andra bilder, och får helt annan funktion. Bok 1, “Den stora skrivboken”, är då grundbilden.

    Som flera recensenter påpekat så handlar boken om vikten av skrivande. Tvillingarna skriver i sin stora skrivbok, och den här skrivboken återkommer på olika sätt i böckernas handling. Det handlar också om vikten av att ha en levande litteratur, utan censur. Kopplingen till det sovjetiska styret i Ungern efter revolten är ju rätt given för läsaren. Bibliotekarien som har blivit ombedd att förstöra alla böcker säger: – Ja. Jag kan ju inte acceptera att de makulerar allihop.

    Men Kristof säger också: Det finns saker som berör oss så djupt att de inte kan beskrivas med ord. Som här, i slutet av tredje boken: Jag har ännu inte kommit på något ord för att beteckna det vi råkade ut för. Jag skulle kunna säga drama, tragedi, katastrof, men inom mig kallar jag det bara för det där, något det inte finns ord för.

    Som jag läser boken/trilogin handlar den bland annat om hur vi skyddar oss mot besvikelse. Att om vi förlorar den som vi älskar oss så kan ondskan inom oss växa. Detta är för mig ett starkt tema i boken. När prästen tackar Lucas för att han har gett honom mat: – Tacka mig inte. Det finns ingen kärlek och godhet inom mig. Vem säger så? Vem ser sig så?

    Jag tycker i stort att det här är en rasande intressant läsning. Stilen varierar i de tre olika böckerna och det känns rimligt med tanke på att de som beskriver eller talar är i olika åldrar. 

    Men det är verkligen ingen tjosan-upplevelse. Fast säg mig, varför ska det vara så kul? Är det de roliga vi behöver förstå bättre? Knappast. Det är det svåra. 

    Läs den, läs den. Och berätta vad du tyckte.