-
”Morgonstjärnan” av Knausgård
Posted on april 8, 2021 by Eva Nygren in Konst och kultur
När det öppnar sig. Jag har varit här förut. Läst ut en bok av en älskad författare och blivit besviken. Fast ”Morgonstjärnan” är ingen dålig bok, verkligen inte. Länge håller den mig fast trots sitt omfång (han gillar att skriva mycket text, Knausgård). Men efterhand får jag lite obehagskänslor – människorna, ja, många av de tio personer som finns i det galleri han bygger upp i den här romanen som har någon sorts flätad berättarteknik, mänskorna de är så olyckliga, trasiga, de är så hemliga för sina närmaste.
Jag gillar egentligen själva berättarmodellen. Avsnitten med de olika personernas berättelser, flera av dem har inbördes mer eller mindre starka band till varandra. Men jag märker att jag efter hand får svårt att komma ihåg de olika personernas historia och måste gå tillbaka och kolla för att förstå. Och det gillar jag inte riktigt.
Och sedan är det då det här med morgonstjärnan som syns på himlen. De ser den alla, reagerar på den på olika sätt. För mig blir den ett frågetecken. Vad står den för? Är den farlig? Är detta början på syndafallet?
Och så ser de syner. Inte alla men flera av dem. Jag kan säga att det drag av övernaturlighet eller vad jag ska kalla det, det som någon recensent kallat inspirerat av Stephen King, det tilltalar inte mig. Jag upplever det som påklistrat och kanske lite pretentiöst.
Jag har också när jag läst färdigt de 665 sidorna en längtan efter att ha fått veta mer om Cathrine, prästen, och Turid som arbetar natt på ett hem för människor med intellektuell funktionsnedsättning. Även om Knausgård i den här boken gestaltar flera kvinnor, så får de mindre utrymme än männen (tror jag, jag har inte räknat sidor) vilket i sig inte gör något men jag tycker faktiskt kvinnorna i boken är intressantast.
Ja, så det känns lite kluvet inom mig. Sedan är det något märkligt med alla dessa män i Knausgårds värld, män, som dricker så enormt mycket sprit och röker, röker och röker.
Så i stort är boken en besvikelse får jag nog säga, jag, som klämde hela Min kamp-serien och årstidsböckerna och njöt så.
Kanske ska jag läsa om boken och försöka göra det mer förutsättningslöst? Frigöra mig från de Knausgårdförväntningar jag förmodligen hade med mig i den här läsningen?
Vi får se. Det finns en diger hög med andra böcker som väntar. Just nu Kafkas ”Amerika”.
Vi får se.
Relaterade bilder:
Jag håller med! Fast essän som avslutar boken förklarar väl vad han vill ha sagt och egentligen hade det räckt att läsa den! Jag är inte helt klar med den, men när han framhåller att för de tidiga människorna var allt levande, ÄVEN DE DÖDA, blir det en riktigt ögonöppnare för mig! Detta lever också kvar hos oss och i boken i olika former tillsammans med vår naturdyrkan i en tillvaro där vi är alltmer levande döda. Ett starkt credo han levererar där!
Tja, kanske det men jag blir faktiskt den här gången irriterad, som du märker av det jag skriver. Och besviken (som man blir på någon älskad, nästan). Så var det den här gången!
Nu har jag läst klart och skrev:
På sidan 663, den näst sista, skriver Knausgård: ”jag började förstå i hur hög grad språket begränsar världen”. Synd att han inte kom på det tidigare beträffande den här boken!
Det han tar upp, har för mig tidigare skapats fullödiga verk om av Lars von Trier med ”Antichrist” och Marianne Fredriksson med ”Paradisets barn” eller varför inte lättillgängliga, hemska och underbara ”Vänligheten” av John Ajvide Lindqvist.
Knausgård tillför inget för mig förutom insikten att för de tidiga människorna var allt lika levande, ÄVEN DE ÐÖDA. Det lever kvar i olika former även i vår tid.
Men det obegripliga oändliga är för mig främst något varmt och vänligt. Det är vad jag skådat i mina hav av natt, bortom alla stormar.”
Tobbe, vad är det sista du skriver? Är det ett citat?
Ja, delvis! ”I mina hav av natt, jag skådar dagars dag” skriver Erik Lindegren i librettot till Aniara. Orden ”dagars dag” förekommer flera gånger i Martinssons Aniara. Medan Lindegrens ”i mina hav av natt”, som jag citerar, ska vara inspirerade av Edit Södergran.
Jag hittar t ex följande rader:
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina
ådror
och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.
Jag går på sol, jag står på sol,
jag vet av ingenting annat än sol.”
Det är kvinnan bakom allt!
Väldigt fint och associativt och litterärt lärt i bästa mening!
Har du lyssnat på Daniel Sjölund sågning av ”Morgonstjärnan” i Två män och en podd? Avsnittet heter ”Den knausgårdisanska eran” och är underhållande och intressant!
Daniel Sjölin ska det vara, men autokorrigeringen tyckte nåt annat.
Usch, så störigt! Som jag nog skrev tidigare så får jag inga notiser när det kommer in kommentarer på sidan, så jag missade det du skrev 2 maj. Det måste förstås jag lyssna på, dårå!