• “Morgonstjärnan” av Knausgård

    Posted on april 8, 2021 by in Konst och kultur
    När det öppnar sig.

    Jag har varit här förut. Läst ut en bok av en älskad författare och blivit besviken. Fast “Morgonstjärnan” är ingen dålig bok, verkligen inte. Länge håller den mig fast trots sitt omfång (han gillar att skriva mycket text, Knausgård). Men efterhand får jag lite obehagskänslor – människorna, ja, många av de tio personer som finns i det galleri han bygger upp i den här romanen som har någon sorts flätad berättarteknik, mänskorna de är så olyckliga, trasiga, de är så hemliga för sina närmaste.

    Jag gillar egentligen själva berättarmodellen. Avsnitten med de olika personernas berättelser, flera av dem har inbördes mer eller mindre starka band till varandra. Men jag märker att jag efter hand får svårt att komma ihåg de olika personernas historia och måste gå tillbaka och kolla för att förstå. Och det gillar jag inte riktigt.

    Och sedan är det då det här med morgonstjärnan som syns på himlen. De ser den alla, reagerar på den på olika sätt. För mig blir den ett frågetecken. Vad står den för? Är den farlig? Är detta början på syndafallet?

    Och så ser de syner. Inte alla men flera av dem. Jag kan säga att det drag av övernaturlighet eller vad jag ska kalla det, det som någon recensent kallat inspirerat av Stephen King, det tilltalar inte mig. Jag upplever det som påklistrat och kanske lite pretentiöst.

    Jag har också när jag läst färdigt de 665 sidorna en längtan efter att ha fått veta mer om Cathrine, prästen, och Turid som arbetar natt på ett hem för människor med intellektuell funktionsnedsättning. Även om Knausgård i den här boken gestaltar flera kvinnor, så får de mindre utrymme än männen (tror jag, jag har inte räknat sidor) vilket i sig inte gör något men jag tycker faktiskt kvinnorna i boken är intressantast.

    Ja, så det känns lite kluvet inom mig. Sedan är det något märkligt med alla dessa män i Knausgårds värld, män, som dricker så enormt mycket sprit och röker, röker och röker.

    Så i stort är boken en besvikelse får jag nog säga, jag, som klämde hela Min kamp-serien och årstidsböckerna och njöt så.

    Kanske ska jag läsa om boken och försöka göra det mer förutsättningslöst? Frigöra mig från de Knausgårdförväntningar jag förmodligen hade med mig i den här läsningen?

    Vi får se. Det finns en diger hög med andra böcker som väntar. Just nu Kafkas “Amerika”.

    Vi får se.