• Six feet under går i graven

    Posted on juni 4, 2007 by in Konst och kultur

    Igår sändes sista avsnittet av serien Six feet under. Jag har inte följt serien mer än i ett halvår men sedan jag började se den har jag varit “hooked”. Vad gör att denna serie, vars ramberättelse bygger på arbetet i en familj som har en begravningsbyrå, har blivit så populär bland många av oss? Ja, den är välspelad, välregisserad med trovärdiga, bitvis mycket trovärdiga, psykologiskt sanna porträtt av i och för sig rätt skruvade personer. Den har lagom mycket cliff hangers för att locka oss att 21.20 varje söndag sätta på teven för att fortsatt följa familjen, varje avsnitt börjande med någons död, en död som det blir begravningsfirmans sak att ombesörja.

    Men kanske förstår någon av er inte vidden av mitt engagemang. Så här: När Nate, seriens kanske mest centrale gestalt, för några avsnittt sedan rätt överraskande dör, blir min reaktion nästan en av chock. Jag kan knappt somna, vaknar med ett ryck under natten och tänker “Nate är död”. Jag talar med dem jag känner som följer serien för att faktiskt, jag menar allvar, bearbeta sorgen och chocken.

    Tro inte jag skojar. Detta är fiktion när det är som bäst. Och att serien är bra är det inte bara jag som tycker. Titta på seriens hemsida så kan ni se hur många nomineringar för priser/priser som serien har vunnit.

    Sista avsnittet, vad ska man tycka om det? Det känns som en bra tanke att en serie som har haft döden i centrum som denna serie har haft, avslutas med att vi åskådare får se huvudpersonerna i sina sista ögonblick, deras död. Det känns som ett schysst sätt att stänga dörren, ge en “a sense of closure”. Men att detta görs med hjälp av att de personer som vi har följt så pass nära, sminkas upp, rynkas till, görs vithåriga, och som med Claire, den sista som dör och den yngsta i familjen, där vi får se hennes 102-åriga, av starr förändrade ögon, till sist slutas för gott, det känns lite svårt och aningen pinsamt. Trots det köper jag det. För jag gillar konceptet att jag har följt dem alla hela vägen, fram till slutet.

    Om du vill läsa de inblandades nekrologer så finns de också på seriens hemsida.

One Response so far.

  1. Sarisen skriver:

    Ja shit det är knäppt vad berörd man kan bli av en tv-serie! Jag grät floder sista avsnitten 🙂 Förmodligen berörde det mig mycket också att jag följt serien från början, det är 6 år av mitt liv det. Sms:ade det faktumet till min kompis Madde som också tittat från begynnelsen och det fick även henne att börja gråta 🙂