• Lamt, tamt och Linderborg

    Posted on januari 2, 2008 by in Konst och kultur

    TV-serien August, första avsnittet, var en rejäl besvikelse (ja, jag vet att det var en vecka sedan, men jag har varit utan internet i en vecka nu. Tungt). Det var lamt, det var tamt. Repliker som levererades utan inlevelse, ingen undertext och ingen spänning i bilderna. Något andra avsnitt  blev det inte för min del. Inte ens den så spännande Jonas Karlsson lyckas göra något spännande av sin rolltolkning, och mitt ljumma intresse för Strindberg som jag hoppades kunna hetta upp, kyls bara ner.

    Nej, hellre då Linderborg. En av julklapparna var Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”. Här finns det undertext men också klartext. Det finns mycket att hylla i denna självbiografiska berättelse. Men beskrivningen av övergången från barndom till ungdom, och övergången från Åsas idealiserade syn på sin far, till det förakt för pappan som växer fram hos henne, är en av många beskrivningar i boken som griper mig oerhört. Hur vi kan både älska och nästan hata dem som står oss nära. Hur även det som på väldigt många sätt måste klassas som en olycklig barndom, ur andra perspektiv kan beskrivas som en vilken har lagt grunden för grundläggande livsviktiga sidor hos en individ. I Åsa Linderborgs fall kan jag tänka, inte minst en mycket god kunskap om vad kärlek är. Det bland annat, har hon lärt sig av sin trasige pappa.

    Det är sällan en bok får mig att gråta. Men denna gör. Jag vet inte om Åsa Linderborg hade varit den värdigare Augustvinnaren men helt klart har hon skrivit en bok som inte bara ger oss ett stycke svensk samtidshistoria utan också en berättelse skriven i en så unik ton och strävan efter ärlighet i varje nyans, att man måste känna största respekt.

    Jag funderar mycket över hur vi skriver vår egen historia. Under juldagarna har både jag och min mor blivit intervjuade av min dotter Julia. Det är så märkvärdigt det här med berättandet, både det muntliga och det skriftliga. När jag beskriver min historia  för min dotter blir den på vissa sätt en annan än den jag känner inom mig.

    Likadant kan jag tänka mig att det för Åsa Linderborg i själva skrivandet om en på många vis alldeles förfärlig barndom, har kommit fram nya tankar och nyanser kring det upplevda. På så vis kan skrivandet och berättandet bli både läkande och förklarande.

    För övrigt skrivs detta på ett kafé i Eilat, mitt emot korallrevet som strax ska undersökas. Återkommer med rapport.

    Andra bloggar om: August, Åsa Linderborg, Eilat