• “Vicky Christina Barcelona” gör mig glad!

    Posted on december 4, 2008 by in Konst och kultur

    Matofilm på min skola, gänget som första torsdagen i varje månad går och äter på restaurang Ha Long, och sedan går på bio, har ikväll sett Woody Allens Vicky Christina Barcelona. Jag har inte sett en Woody Allen-film på många år, fick nog av hans egotrippade neurotiska humor.

    MEN, den här filmen gillade jag. Det är mycket Woody Allenskt, men utan det uppenbart neurotiska. Ja, detta är uppfriskande, om det svåra i livets balansgång – vara Svensson (eller kanske Gonzales eftersom filmen utspelar sig i vackra, vackra Barcelona) och trygg, eller vara beredd att gå utanför samhällets normer och hamna i det skakiga men spännande? Båda världar beskrivs med både ironi och distans, fast man får en känsla av att det är lite mer inspirerande i den "fria" världen. Såvida man inte råkar ut för Penelope Cruz vrede som kan vara fatal.

    [youtube http://www.youtube.com/watch?v=glQHG92Yvoo&hl=sv&fs=1]

    Historien om de två unga kvinnorna från USA som kommer till Barcelona och deras förvecklingar med (don) Juan och hans före detta hustru Maria Elena, är charmerande och rolig. Den har en speciell ton och regi som ger en lätthet åt berättandet och en nästan dansant rytm. Jag kände mig mycket upprymd och glad efteråt. En fint berättad historia. Ett slut som jag gillar – man kan göra si i livet, man kan göra så. Inget är givet rätt. Eller fel. Inget är enkelt. Men härligt att få vara med om.

    Och så var musiken också – härlig! 

    Andra bloggar om: Vicky Christina Barcelona, Woody Allen, film, livet

3 Responses so far.

  1. Jah Hollis skriver:

    Bob Dylan kommer till Malmö i mars nästa år.
    Biljetterna släpps på tisdag, den 9 december, klockan 9 på morgonen.
    Bara så att du vet. 🙂
    jahhollis.blogspot.com/2008/12/bob-dylan-till-percys-arena-i-mars.html

  2. Evan skriver:

    Hej Jah, TACK för tipset! Det skulle jag verkligen vilja vara med om! Hoppas på det!

  3. Liz1e skriver:

    Ja, filmen var verkligen en frisk fläkt och gav lite av en “det-här-rörde-runt-i-grytan”-känsla efteråt. Själv snyftade jag en liten skvätt och drömde mig tillbaka för ett par sekunder till det som en gång var men inte blev mer. För “min” Penelope. Eller Cristina. Eller Vicky.
    Det var en trevlig och givande kväll rakt igenom:)