Skrivande som självhjälp

Igår kväll såg jag senaste programmet (inte filmen) Babel i repris. Ett program som hade mycket att ge. En intervju med Darlingregissören Johan Kling var mindre intressant för mig som inte var så imponerad av filmen, men efter det följde en sorts reportage kring en ny bok av Carrie Fisher, den första prinsessan Leia i Star Wars-filmerna (jag ser i wikipedia att hon har varit gift med, och senare fortsatt att ha en relation till, min idol Paul Simon). Carrie Fisher lider av bipolär sjukdom och i boken Wishful Drinking som nyligen utkommit, så berättar hon om detta på ett sätt som tydligen är humoristiskt men också hjärtskärande.

Babel fortsatte sedan till att handla om Ann Heberleins nya bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva men det som följde efter det intresserade mig mer, nämligen Karin Johannissons bok Melankoliska rum som kommer i april. Karin Johannisson som är professor i idé- och lärdomshistoria, har tidigare skrivit en bok som har blivit mycket omtalad och läst, Den mörka kontinenten som är en skildring av kvinnan och medicinen ur ett idéhistoriskt och feministiskt perspektiv. En högintressant bok som visar på hur läkarvetenskapen i hög grad använt sig av både könstänkande i sitt sätt att diagnosticera och betrakta kvinnlig sjukdom. 

Karin Johannisson som intervjuades i programmet tillsammans med Johan Cullberg, professor i psykiatri, talade om skrivande som ett sätt att reparera eller driva ut, det onda i själen. Detta både angående Carrie Fishers och Ann Heberleins bok. Hon sa att många bloggare vittnat om hur välgörande det har varit att få formulera i ord tankar och frågor som de behövt artikulera. Att skrivandet blivit en sorts självhjälp.

Man behöver inte bedriva total navelskådning i bloggosfären för att tycka att bloggandet ger en tillfredsställelse av denna typ. Jag aktar mig personligen för att bli för personlig, samtidigt som sökandet efter en just personlig och unik stil och ton i bloggandet, i sig ger mig en känsla av självförverkligande och synliggörande. Jag behöver inte lägga fram hela mitt innersta för alla (cirka 200 unika läsare per vecka, inte mer) att ta del av. Själva skrivandet är i sig en sorts självhjälp, ett skapande som i bästa fall ger något till en och annan annan.  

Livet är inte svartvitt. Därför krävs det många olika ord!

Om du blev intresserad av just det program jag såg igår så bör du hitta det här. I kvällens program intervjuas Slas son Nils, som har skrivit en bok som sin far, en annan intressant bok att se fram emot.

Andra bloggar om: Babel, Carrie Fisher, Wishful Drinking, Karin Johannisson, Den mörka kontinenten, Melankoliska rum, Ann Heberlein

Relaterade bilder: