• Läsaren

    Posted on maj 8, 2009 by in Konst och kultur

    Filmen The Reader, som av någon outgrundlig anledning inte fått översatt titel, blev Matofilms val denna maj månad. Boken gjorde starkt intryck på mig när jag läste den för fem år sedan. Romanen av Berhard Schlink handlar, liksom filmen, om en femtonårig ung pojke i Berlin, 13 år efter andra världskrigets slut, som insjuknar i scharlakansfeber (jag hade det själv samma år tror jag, fast i Malmö …) som blir vänligt bemött av en kvinna som han sedan inleder en sexuell relation med. Hon ber honom läsa för honom. När han senare som juridikstudent stöter på henne igen i en rättegångssal så uppdagas hennes förflutna för honom.

    Berättelsen väckte mycket starka känslor när den kom och så även idag. En del tycker att den är revisionistisk. Jag ser inte historien i det ljuset. Det är en mycket tankeväckande berättelse både i sin bokform och filmform, som beskriver den avgrund som finns mellan historia när den berättas i de stora dragen och när den berättas som mänskliga berättelser. Det är ett fint fiktivt exempel vi får på det senare när vi lär känna berättelsen om Michael och Hanna. 

    Det är ingen stor film. Jag har lite svårt att förstå varför Kate Winslet fick en Oscar för sin rolltolkning. Hon spelar bra men inte exceptionellt bra. Däremot är Ralph Fiennes (uttalas allstå Reif Fajns, om ni inte visste) väldigt snygg. Men spelar han bra? Vet inte riktigt. Men som sagt, det är en sevärd film i så måtto att historien gör mycket starkt intryck. Slutscenen är fantastiskt stark. Den spelas av Lena Olin som jag aldrig gillat och Reif (!). Här får jag en bild av  komplexiteten vad gäller ond-god, förlåtelse-skuld, i den förståelse vi ständigt söker kring andra världskrigets fasor som faktiskt skedde med många så kallat vanliga människors handlande som motor.

    Jag blir också påmind om hur fruktansvärt det måste ha varit att växa upp under efterkrigstiden i Tyskland. Denna tunga skuld att bearbeta, omvärldens fördömanden, ruinerna, de inre och yttre.

     

     Katter kan inte läsa – tror jag. Men de gillar att chilla!

    Jag gillar att läsa. Just nu läser jag Egalias döttrar, en nästan klassisk satir som vänder upp och ned på ens tänkande när boken skildrar ett samhälle där kvinnorna styr och männen är det andra könet. Boken som kom 1977 är skriven av norska Gerd Brantenberg. Boken handlar bland annat om "Petronius som växer upp i staden Egalsund i landet Egalia. Där kvinnorna på morgonen läser tidningen, pussar mannen på kinden och går till jobbet, medan männen oroar sig över barn, hem och huruvida de kommer ha råd med en ny särk till sin frus nästa firmafest" (wikipedia). Männen använder pehå (penishållare – Ebba Witt-Brattström har översatt och tydligen förkortat boken och det måste ha varit en grannlaga uppgift). Boken är rolig och tankeväckande, även om den faktiskt känns aningen mossig – det har hänt en del med jämlikheten mellan könen sedan boken skrevs. Men helt klart är den läsvärd. Man både skrattar och tänker till.

    Andra bloggar om: The Reader, Kate Winslet, Egalias döttrar, chilla

2 Responses so far.

  1. Adam skriver:

    Jag tyckte att scenen i kyrkan var väldigt bra. Slutscenen tyckte jag kändes forcerad och jag gillar inte heller Olin vilket bidrog. Hon lyckades inte heller halvbryta på tyska som resten. Filmen som helhet var rätt bra till skillnad från boken som var kanon. Reif vet jag inte så noga men Kate Winslet är snygg fast inte i den här filmen direkt.

  2. Evan skriver:

    Olin bryter av någon anledning bättre på svenska men varför ska de alla bryta? Kan ingen våga prova brytningslöst? Vad gäller filmen så tycker jag att den trots det inte så helgjutna filmiska så gav den mig mycket. Inte minst som sagt, när man tänker på situatationen för en växande ungdom efter kriget. Och så är ju Bruno Ganz som jag inte nämner i min text, en gammal favorit, bland annat från Himmel över Berlin.