• Djup och yta

    Posted on maj 21, 2009 by in Allmänt filosofiskt, Konst och kultur

    Det var ett tag sedan jag läste en roman som gjorde riktigt, riktigt starkt intryck på mig. Melankoliska rum var en höjdare och fick mig att tänka att kanske jag kommit till en fas i livet då fiktionen intresserar mig mindre? Jag har märkt hos många att ju äldre de blir desto mer vänds deras läsintresse till andra genrer än skönlitteraturen: ofta till självbiografier, biografier eller essäer.

    Två romaner har jag dock läst den senaste månaden. Kerstin Norborgs Kommer aldrig att få veta om hon hör. Det är en vacker och sorgsen berättelse om känslan av förlust. En liten flicka blir bortlämnad för att bli uppfostrad av släktingar när hennes mor är döende och fadern förlorar greppet om tillvaron. Denna flicka från Lund (i sig roligt med de bekanta miljöerna) försöker återskapa sin familjs historia och på så sätt också hitta sin egen botten i tillvaron. Det är en fin berättelse som trots det inte lämnar något riktig känsla av djup efter sig.

    Sedan har jag läst Torgny Lindgrens Dorés bibel. För dem som har läst ur Torgny Lindgrens rika produktion så är det härligt att åter få lov att vara i hans ständigt lika överraskande och innerliga värld. Huvudpersonen kan inte läsa, det vill säga, han har fått skolning men inte lyckats lära sig. Det kallas alexi. För, mig, en svensklärare som dessutom arbetar mycket med dyslektiker och vars käraste bisyssla finns i bildskapandet, är Dorés bibel intressant läsning. Romanen ställer bland annat frågan huruvida verkligen språket kan förmedla allt. Huvudpersonens mor hävdar bestämt att det är så: "Då man läser blir allting förklarat." Eller "Skriften återger hela verkligheten." Så säger hon. Bestämda utsagor.

    Men för den alektiske (så bör det väl heta?) är det istället bilderna, speciellt bilderna i hans barndoms Dorés bibel,  som innehåller allt han behöver veta. Det är här verkligheten visar sig för honom och han läser (inte bara läser, han återskapar dem själv dessutom) bilderna nära. Lindgrens sätt att beskriva i ord, hur huvudpersonen så att säga läser bild, är oerhört skickligt genomfört (metaforen läsa en bild säger för övrigt mycket om vår tids syn på text som den mest avancerade typen av kommunikation. Är vi kanske på väg bort från den?) . Jag uppskattar mycket Lindgrens sätt att i sina texter referera till både musik och bild och gång på gång peka på människans behov av ett flertal uttryckssätt där text bara är ett.

    Boken känns dock rätt ojämn, kanske läggs för många spår ut som Lindgren vill ta sig an. Några gånger upplever jag den också som lite sökt, lite för konstifik-ierad, lite manieristisk.

    Jag lägger ut ett bispår: Musiken ger mycket. Flera bilder jag har målat har tillkommit med en låt i bakhuvudet. När jag nyligen försökte mig på att blanda till min egen akvarellfärg, likt den skicklige akvarellisten Emil Nolde, och satt där med en intensiv färg i blandkoppen (se nedan) så kom Flyga igen för mig. Lyssna på Mästerkatten här. Titta på mig här:

    Våga flyga igen 

    Somligt gör starkare intryck på en än annat. Det beror på. Det kan vara en fas man är i, det kan vara något som stör en i verket. Det går upp och ner det är med upplevandet. Ibland upplever man mest yta. Ibland blir det djupt, så djupt.  

     

    Andra bloggar om: Kerstin Norborg, Dorés bibel, Torgny Lindgren, Mästerkatten, Emil Nolde

3 Responses so far.

  1. Liz1e skriver:

    manieristisk – jag har återigen lärt mig något nytt hos dig. tack!

  2. Evan skriver:

    Kära Liz1e! Varför är denna dag olik alla andra dagar … Hör du, ska du inte flytta idag? Fattar noll. Lycka till!

  3. Liz1e skriver:

    satt och tittade på när flyttgubbarna jobbade, laptop i knäet och mobilt bredband kära du!