• “In bed with tonsillitis”

    Posted on september 7, 2009 by in Övrigt

    Jag kommer att tänka på en historia jag hörde en gång: A young man went to his girlfriend’s house to visit. Her father opened the door when the young man arrived and said, "I’m sorry, you can’t see my daughter, she’s in bed with tonsillitis". "Ah", shouted the young lover, "she promised me she would be faithful and now she’s in bed with some damned Greek!?".

    Jag har en annan -itis som sängkamrat just nu och det är inte kul. Kul är heller inte somt bemötande man får i sjukvården. I fredags när jag hade haft frossa i en timme och skyhög feber, ringde jag sjukvårdsrådgivningen. Jag pratade med en noggrann sköterska som försökte utröna vad som var min sjukdom. Vi var båda överens om att det knappast är influensa eftersom jag som enda symtom hade hög feber. Hon bad mig ringa min vårdcentral eftersom hon absolut tyckte att jag behövde träffa en läkare. På min vårdcentral sa man: "Feber kan man få och det tar några dagar. Det är egenvård som gäller. Skönt för dig att det är helg nu". Jag fick en stark känsla av att jag inte var välkommen i dessa influensatider för jag kunde ju smitta ner någon. Men var ska man gå när man är dålig om inte till sin vårdcentral?

    Lördag ringde jag sjukvårdsrådgivningen igen efter att vid exakt samma tidpunkt, kl 14, ha fått ett nytt anfall av frossa, där tre täcken och värmedyna inte kunde få mina tänder att sluta skallra. Sjuksköterskan sa att "du måste träffa en doktor" och så kom jag till jourcentralen lördag kväll och fick träffa en läkare som konstaterade en misstänkt njurbäckeninflammation som ger just mycket hög feber (och en del annat, varav ömmande rygg, eller njurar, var något jag missat, säkerligen för att jag mådde så dåligt och dessutom har en rygg som nästan alltid ömmar).

    Nu tror jag att jag är på bättringsvägen. Men det känns obehagligt att inte bli tagen på allvar när man ringer till "sin" vårdcentral. Man bygger upp en känsla av falsk trygghet hos människor med koncept som familjeläkare och tillhörighet till en viss vårdcentral, som sedan spräcks när man inte blir emottagen när man behöver det. 

    Jag vet, jag vet, att det är lätt att klaga. Men det känns som att det är svårare och svårare att komma till vård när man behöver den. Jag satt i en timme i fredags eftermiddags och använda all min retorik för att få komma till en läkare som skulle kunna ta till exempel en sänka. Hur klarar sig folk som är mindre ihärdiga eller vana eller har kraft att argumentera för sin sak?

    Det finns något som heter doktorsguiden.se där man kan gå in och se rankningar av nästan hälften av de läkare som är verksamma i Sverige och också själv göra bedömningar. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den grejen. Visst är det bra att man kan se vad andra har tyckt om en viss läkare, framför allt kan man se vilka som fått urusla resultat. Men annars – de flesta är inte bedömda av mer än högst 10 patienter, många bara av 2-3. Dessutom finns det ingen garanti att de som bedömt verkligen har varit hos läkaren. Sjukvården granskas ju väldigt, med HSAN-anmälningar och skriverier i tidningar. Det måste vara tungt för de inblandade. Vad jag efterfrågar är egentligen större tillgänglighet, och OK, också i vissa fall, större kompetens. Men det får gå utanför JAHAJA-sfären.

    I sjukdomstider tackar jag Svt för deras Play-kanaler, där jag kan titta på nyheter när jag orkar och också titta på nya serier, som den välgjorda True Blood (på gränsen till för obehaglig för mig men verkligen välgjord) och igår kväll Cranford (BBC has done it again), en engelsk serie, helt underbart rolig och mänsklig och välspelad, med stoff från romaner av Elisabeth Gaskell! Det händer 1842 i en liten by i England, järnvägen är helt ny som påfund, kvinnor får inte gå på begravningar och man är delvis så glad att man inte lever då men också förtrollad av den närhet som det lilla livet i en liten ort, kan ge invånarna.

    Och så håller jag på att drunkna i en riktigt fin bok: Vi de, drunknade av Carsten Jensen. Mer senare. 

    Andra bloggar om: sjukvårdsrådgivningen, sjukvården, True Blood, Cranford, Svt Play, doktorsguiden, Vi, de drunknade

4 Responses so far.

  1. Jah Hollis skriver:

    Det låter ju inget vidare.
    Hoppas det går över snart.
    På tal om greker i sängen finns det en annan billig vits på det temat. Om mannen som upptäcker sin fru med en mörkhårig och mörkögd man i sängen och ropar: “Försvinn, ditt usla kräk!”
    Varvid mannen svarar: “Inte krek. Turk!”
    Jag vet att den är dålig, men den är gammal och har fastnat i skallen som så mycket annat ovidkommande genom åren.
    För övrigt var mina änder inte Malmömarodörer, utan de befann sig i Ankdammen i Oskarshamns stadspark, Oskarshamns Central Park. 🙂

  2. Evan skriver:

    Ja, den har jag nog hört. Jag har i varje fall bestämt mig för att byta vårdcentral och familjeläkare när jag legat här och varit ilsken. Så Oskarshamn har så fina änder? En ankdamm i en småstad kan vara en viktig sak.

  3. Alla Smutsiga skriver:

    För att orka vara sjuk måste man vara frisk.

  4. Evan skriver:

    Klokt sagt, alla smutsiga. Och man ska helst veta vad som är fel också!