• En blek stjärna

    Posted on december 25, 2009 by in Konst och kultur

    Nyss hemkomna från premiären av Jane Campions Bright Star, som handlar om Frances Brawne och hennes kärlek till John Keats, den store poeten under romantiken, kan jag bara konstatera att det är en blek stjärna vi har tittat på. Den lysande stjärna jag hade förväntat mig av Jane Campion, lyste med sin frånvaro, så att säga. Filmen känns vacker men utan tydlig kommunikation. Inga konflikter, inget stoff till eftertanke. Emellanåt slående bildkompositioner, färger och material, träd, blad, tyger, naturligt ljus på möbler och hud. Vackert och eventuellt också ofta sant rent visuellt. Jag noterar skor och tyger som väcker intresse – kanske såg de ut så, kvinnorna och männen, då? Men det blir mest spektakulärt.

    Ben Whishaw, som spelar Keats, såg jag senast som en av många varianter av Dylan i I’m Not There. Han passar väl för rollen med sin gängliga kropp, en mager diktare. Fanny Browne spelas av Abbie Cornish och vi får se hennes ansikte i närbild mycket, speciellt i tårar.

    Det är över huvud taget en himlans massa gråtande, men inte så mycket mer. Varför Campion inte tar tag i andra intressanta personligheter och spår i dramat är en gåta för mig. Det finns ett intressant spår att följa: Poeten Brown som har en mycket stark kärlek till Keats och upplever Fanny som ett hot som kommer emellan honom och hans älskade diktarvän. Fannys syskon Toots och Sammy hade jag gärna sett mer av och gärna kommit mer in på livet så att säga.  

    Fanny syr, det är hennes kreativitet. I filmens början hoppas jag att detta ska bli en tanke som den feministiskt intresserade Campion ska följa med emfas – att den tidens kvinna i den icke arbetande övre medelklassen, fick uttrycka sig på de få sätt som var tillgängliga för dem, till exempel genom sömnad. Jeanette Gentele i Svd tycker att det finns en markering i filmen av att Keats känner respekt för Fannys kreativitet men jag håller inte med. Det rinner ut i sanden i filmen, den svaga ansatsen till markering.

    Även Helena Lindblad i DN hyllar filmen och jag noterar att också Sydsvenskan låtit en kvinna, Anna Hellsten recensera. Också hon är lyrisk. Inte jag. Jag hoppades mer av Campion. Jag kan också tycka att det är aningen billigt att låta Fanny Brawne få en panikattack när hon hör talas om Keats död – folk fick panickattacker också 1821, wow, jahaja. Så modernt.

    Nej, då gillade jag Into the Wild bra mycket bättre. Detta är en film som någon som står mig nära rekommenderade på ett sätt som fick mig nyfiken. Det är en riktigt fin film som verkligen lämnar många tankar i sitt kölvatten. Detta är en film som inte ger en lösning men som verkligen visar på konflikt. Kanske kan man säga konflikten mellan natur och kultur. Mellan barn och förälder. Mellan att våga och inte våga. Och ni vet hur svåra de konflikterna är i verkligheten. Och här bygger filmen dessutom på en sann berättelse.

    Musiken i filmen Into the Wild går inte av för hackor. Eddie Vedders sorgsna röst passar perfekt och musiken tillsammans med denna minnesvärda berättelse, utmärkt gestaltad i Sean Penns film, gör att jag bär med mig den. Den ger upphov till många tankar. Det finns många fina scener i filmen, inte minst i mötena mellan hjälten Alex Supertramp och de människor han träffar. Jag rekommenderar den varmt.

    Andra bloggar om: Bright Star, Into the Wild, film, Jane Campion

3 Responses so far.

  1. Mikael skriver:

    Jag har inte sett den ännu, men det är väldigt lätt att känna en vördad inför Jane Campions filmer. Tråkigt om den här inte bär sig. (Sweetie är fortfarande väldigt fräck. Och Holy smoke har ett häftigt gung.
    Kolla upp Vedder och Nusrath Fateh Ali Khan och musiken i Dead Man Walking – med Sean Penn.

  2. Mikael skriver:

    Glömde. Gott nytt år!

  3. Evan skriver:

    Hej Micke! Sitter på baren Moynihan’s på Madeira (känns så häftigt att kunna säga det, bara måste!!) och skriver detta. Fin ö, många engelsmän! Fast portugiserna dominerar … Sorry men kan inte säga något bättre om filmen. Jag hade verkligen velat för hon kan, hon, Campion. Sweetie vet jag knappt om jag sett. Men ska, då. Vi har nu tre avsnitt på säsong 4 kvar (behöver inte säga vilken) och 5:an fick Mats i julklapp. Andrea Arnolds film ska jag trots det se när den kommer i januari till vår lilla fina håla, Lund. Ha det, och GOTT NYTT SEKEL. Nä men decennium.