• Klassvis

    Posted on mars 31, 2010 by in Övrigt

    Tyst i klassen är den passande rubriken på en artikelserie vars första inlägg publiceras idag i Sydsvenskan. Ämnet är klassamhället och jag välkomnar det.

    För klass och klassamhälle är något som diskuteras alldeles för lite. Vi pratar om genus, enticitet, vi talar om åldersdiskriminering, handikappdiskriminering. Men klassfrågan är, tror jag, för svår, för magstark för det svenska debattklimatet. Varför? Jo, vi tror att vi har lyckats råda bot på klasskillnaderna.

    Men, no way, José. Klasskillnaderna är bara gömda bakom kulisser i form av mindre löneklyftor än i många länder, en skola för alla som ändå fortfarande gör att akademikerbarn lyckas mycket bättre (och den vet jag en del om), nästintill fri sjukvård, kostnadsfria universitet (ja, det tänker många inte på – i de flesta länder får man betala en avgift för att gå på högre utbildningar), våra bibliotek för alla. Och så vidare.

    Men trots alla dessa ansträngningar, dessa i sig goda intentioner att utjämna och fördela lika, finns ändock klasskillnader och en djupt liggande känsla hos människor om vilken klass de tillhör. Kalla det vad du vill men det finns.

    Vi definierar vår klasstillhörighet i pengar ibland, i var vi bor, i hur vi klär oss. I hur vi talar, skriver. I vilka vänner vi har, vilka resmål vi väljer. Det märks i hur vi blir behandlade i vården och hur vi lyckas i skolan. Men också, tror jag, i hur medvetna vi är om att det faktiskt finns klasskillnader. 

    Anneli Jordahl som har skrivit dagens artikel i Sydsvenskan skriver att en grupp som alltid vet vad hon talar om när hon talar om klass, är klassresenärerna. De har ena benet kvar i den klass de lämnar. De ser båda sidorna av saken. De är klassvisa.

    Men det är inte klassresenärerna man behöver diskutera, de klarar sig, just genom att de gör den här resan som ofta är så intressant och utvecklande även om den är tuff (jag har sett den på nära håll). Nej, det är de som inte gör någon resa som vi ska fokusera på. De som inte gör någon resa, vare sig karriärmässigt eller ekonomiskt: Kassapersonal, hemtjänstarbetare, många undersköterskor, etc. Att många av dessa också är kvinnor gör inte saken mindre till en klassfrågan, för här finns ju en dubbelproblematik, båda klassmässig och som genusfråga.

    Kanske vill man inte diskutera dessa gruppers situation för att man tror att det är att förminska dem, göra dem osynliga genom att låta dem få en tillhörighet som stigmatiserar och suddar ut det personliga hos dem? För visst kan både kassapersonal, städare och andra butiksbiträden ha ett bra liv ändå. De kan odla intressen och också få mycket ut av sina jobb. De är ju människor och som människor anstränger vi oss ofta att göra det bästa av våra liv.

    Jag ser framför allt det som viktigt att vi inte glömmer skilnaderna, att vi inte låtsas som att Sverige inte är ett klassamhälle. Det är respektlöst mot dem som inte får chansen att göra en klassresa trots att de kanske vill.

     

    En massa massa 

    Andra bloggar om: Klass, klassfråga

4 Responses so far.

  1. nilla|utanpunkt skriver:

    Kloka ord! Här i England är gränserna tydliga, ibland smärtsamma. På gott och ont kanske, jag vet inte riktigt. Mina upplevelser är blandade, vi har två killar anställda som kommer från arbetarklass, riktigt mysiga, vettiga, street smart personer. Och med hejdlöst höga social IQ! Men brakade i skolan för dem, det gjorde det, och de dra ännu med skammen därav.

  2. Evan skriver:

    Nilla, ja, jag har hört det om England. Hade en mycket god vän som verkligen hatade England på grund av detta. Han menade att det är så accepterat där. Ja, du skrev väl om de där inverterade snobbarna bland de intellektuella om jag minns rätt. Det är också klass. “Vi är så smarta att vi kan se ut hur som helst”. Typ,

  3. Mikael skriver:

    Ja, de som “stannar kvar” är ibland hjältar. Inte nog med att de “nöjer sig” med sin lott. De får hjulen – sina, våra – att snurra, så att andra kan hoppa av karusellen och utbilda sig, testa och möjligen vidga vyerna.

  4. Evan skriver:

    Ja, verkligen bra tanke! Jag tänkte på det när jag talade med en på mammas äldreboende, en undersköterska, som berättade om hur hon just tänkt på mamma när hon var hemma och oroat sig för henne. Underbart med det engagemanget, ingen klassresa men ett meningsfullt arbete tydligen, med urkass lön!