• Satt i skola

    Posted on februari 2, 2011 by in Övrigt

    Jag var tveksam till om jag skulle titta på programmet Klass 9A. Som lärare kan man känna, liksom andra medlemmar i yrkesgrupper säkerligen, att andras analys av ens jobb inte stämmer med verkligheten. Och även om man gör en dokumentär om skolan så blir ju redigering och urval av stoffet en tolkning, av den som gör programmet, med sin agenda.

    Men så så jag programmet ändå. Det handlar om en stökig klass med många elever som inte uppnår målen som det heter idag. Några rutinerade lärare går in i ett lärarlag och ska coacha lärarna till bättre undervisning.

    Vi har läraren Malin som har svårt med pondusen, och vet om det. Vi har Johnny som tycker han är urduktig och gärna talar om det för sin klass. Vi har en Therese som är glad och som framför allt vill bli gillad. Jag ritar en rätt grov bild av lärarna eftersom jag bara sett ett av åtta program men det är dessa signaler program 1 sänder, det är dessa problem lärarna har i sina yrkesutövanden.

    Förutom att jag stör mig på hela konceptet egentligen (mer nedan) så var programmet ändå intressant att se. Varför? Jo, för att jag kände igen lärarnas problem, dessa är inga ovanliga lärare. Och däri ligger, så långt jag kan se nu, styrkan i programserien. Det är inte så att alla lärare i Sverige är eller kan var superlärare med 30 års vana. Det finns definitivt inte tillräckligt många personer i Sverige som vill bli lärare, inte ens om vi kraftigt höjde lönen, för att vi skulle kunna få en majoritet riktigt bra lärare. Nej, vi får nog tänka oss att många lärare inte lever upp till önskebilden av den idealiska läraren. Så har det alltid varit. Det krävs många, många, för att handleda och vara lärare för alla Sveriges barn.

    Och detta för mig delvis till min poäng: Ett av skälen till att det är svårt att vara lärare idag är att klasserna är alldeles för stora. Ungdomar idag i Sverige är individualister. Detta är inte Japan eller Kina där elever sitter snällt i bänkarna och tar emot. Vi har en annan ungdomskultur, på gott och ont. Att ha kvar klassstorlekar som funkade i ett tidigare auktoritärt samhälle bäddar för svårigheter. De som är unga lärare idag är heller inte fostrade i auktoritärt lydande så varför skulle de vara bra på att använda den metoden i klassrummet?

    Nej, anpassa klasserna efter det samhälle vi har och låt max 20 ungdomar ingå i en vanlig högstadie- och gymnasieklass. Då skulle de kunna få mer utrymme, mer individualiserad undervisning och lärarna skulle kunna få en chans att undervisa utan att känna misslyckande.

    Så jag stör mig på något vis på hela konceptet bakom programmet – tanken att läraren ska vara annorlunda men förutsättningarna för undervisningen desamma. Jag tycker att det är orättvist och orimligt och tror också att det är olösligt. Ska vi ha den antiauktoritära syn på att vara ungdom och människa, ett uppmuntrande av elevernas rätt att uttrycka sig, vara med och bestämma, ha civilkurage, och så vidare, så får vi också vad gäller lärarresurs lämna den gamla modellen med kanske upp till 32 i varje klass. Så minska klasserna. Det skulle gynna alla.

     

    En söndag i Falsterbo kan man studera verkligheten på nära håll om man tittar noga 

    Andra bloggar om: Klass 9a, skolan, klasstorlek, pondus

8 Responses so far.

  1. Kristian skriver:

    En träffsäker analys Eva.

  2. Ola skriver:

    Efter att ha sett programmet (tack svtplay) kan jag bara hålla med dig i din analys, Eva. (Jag skrattade till när jag insåg att det var ju just så här vi sa när vi pratade om det tidigare idag.) Stavros sätter fingret på den egenheten med läraryrket att det aldrig är vardag. “Du måste alltid ha kontrollen; du får aldrig släppa den.” Eleverna kommer in i klassrummet med vardagsmentaliteten medan läraren inte kan slappna av en sekund enligt honom. Kanske har han rätt.
    Sedan kan man ju ha åsikter om själva dramaturgin i programmet. Man kan ju säga att superlärarna spelar sina roller väl.

  3. Ola skriver:

    Efter att ha sett programmet (tack svtplay) kan jag bara hålla med dig i din analys, Eva. (Jag skrattade till när jag insåg att det var ju just så här vi sa när vi pratade om det tidigare idag.) Stavros sätter fingret på den egenheten med läraryrket att det aldrig är vardag. “Du måste alltid ha kontrollen; du får aldrig släppa den.” Eleverna kommer in i klassrummet med vardagsmentaliteten medan läraren inte kan slappna av en sekund enligt honom. Kanske har han rätt.
    Sedan kan man ju ha åsikter om själva dramaturgin i programmet. Man kan ju säga att superlärarna spelar sina roller väl.

  4. Evan skriver:

    Hej Kristian, tack för det. Ola, visst är de väl mycket superlärare och vi vet ju själva hur lätt det är att kritisera andra! Jag hoppas att programmet visar upp så småningom hur komplext och svårt yrket är, med de givna förutsättningarna.

  5. Mikael skriver:

    Jag har inte sett något avsnitt men du verkar vara på spiken. Det orättvisa och orimliga är säkert förutsättningar för den här omgången Klass 9A. Jag såg förra säsongen men kände mig delvis lurad när det senare visade sig att klassituationen inte var så alarmerande som den utgavs att vara. Vad jag också tror mig minnas att jag saknade då var närvaron av annan skolpersonal.

  6. Mikael skriver:

    Jag har inte sett något avsnitt men du verkar vara på spiken. Det orättvisa och orimliga är säkert förutsättningar för den här omgången Klass 9A. Jag såg förra säsongen men kände mig delvis lurad när det senare visade sig att klassituationen inte var så alarmerande som den utgavs att vara. Vad jag också tror mig minnas att jag saknade då var närvaron av annan skolpersonal.

  7. Evan skriver:

    Frånvaron av annan skolpersonal är en viktig faktor. Också ofta de rent fysiska förutsättningarna – de flesta skolor, åtminstone de äldre, är byggda för ett auktoritärt ledarskap med läraren längst fram i katedern, inga grupprum för samtal, dialogiska sådana. Det finns mycket att fundera över.

  8. Evan skriver:

    Frånvaron av annan skolpersonal är en viktig faktor. Också ofta de rent fysiska förutsättningarna – de flesta skolor, åtminstone de äldre, är byggda för ett auktoritärt ledarskap med läraren längst fram i katedern, inga grupprum för samtal, dialogiska sådana. Det finns mycket att fundera över.