Jahaja. Ännu en bok utläst! Och jag gillar den bättre än den förra, ”Freedom”.
Tom Rachmans bok ”The Imperfectionists” kallas för en roman. Men den kan också ses som noveller sammanlänkade av en ramberättelse, där dock de ingående berättelserna hakar i varandra. Boken har blivit mycket rosad och det med rätta. Den finns i pocket på svenska.
Det hela utspelar sig på en engelskspråkig tidning i Rom (Rachman själv har jobbat på AP i Rom) och det är ett dussintal personer, mestadels anställda på tidningen, vars liv vi får kika in i genom deras berättelser. Det är stundtals mycket rörande, roligt och välskrivet. Men jag blir emellanåt frustrerad av de kortfattade bekantskaperna och tycker att det också gör något med djupet i boken.
Fast jag blir också berörd. Det är något så sorgset över det hela. Många, ja de flesta karaktärerna, är ensamma och rätt hjälplösa. Detta beskrivs med värme och inkännande. Oliver Ott som bara trivs med sin hund Schopenhauer, Ruby Zaga som tar in på hotell varje nyår för att slippa ensamheten i lägenheten, ja ensamheten går svart genom boken.
I kölvattnet finns glädjen. Akvarell, blyerts på papper från Toscana
Trots detta är det en bok som på något sätt gör en glad. Tidningsvärlden beskrivs med insiderkunskap och mycket av det som handlar om medievärldens förändring under de senaste decennierna berörs i boken på både ett rättvisande (tror jag) och dråpligt sätt. Och trots att personerna lever ”imperfekta” liv, med sina imperfekta personligheter, så är de ju just därför bitvis mycket trovärdiga. Detta är en bok att läsa i ett svep, eftersom den ena berättelsen tar i den andra. En lång tågresa funkar nog – boken är spaciösa 270 sidor på engelska.
Andra bloggar om: The Imperfectionists, De imperfekta, Tom Rachman, novell, roman, Freedom