• Paul och Yo-Yo och jag

    Posted on maj 12, 2012 by in Konst och kultur

    Årets vinnare av Polarpriset, Paul Simon och Yo-Yo Ma är verkligen värdiga vinnare. Paul Simon har betytt mycket för mig, betyder mycket för mig, och Yo-Yo Ma är lysande.

    Det är dock problematiskt att inte fler kvinnor väljs. Under de år priset delats ut har 10% av pristagarna varit kvinnor. Det finns gott om kvinnliga artiser, nu levande, som har gjort stora insatser inom musiken. Jag hoppas förstås att Joan Baez en dag ska få komma till Stockholm och ta emot priset.

    Men åter till pristagarna. Paul Simon, ja, vad hade min musikaliska ungdom varit utan honom och hans polare Art? Det som är så enastående med Paul Simon är att han skrev sådana fantastiska låtar för honom och partnern i duon Simon & Garfunkel, och att han därefter gjorde en karriär som soloartist som var minst lika intressant och framgångsrik. Jag tycker han är ett musikaliskt geni.

    Många av texterna till Pauls Simons låtar är rätt löst konstruerade men en och annan berättar en tydlig historia. Min favorit här är Duncan som var den första sololåten Paul S  släppte efter hans och Art Garfunkels “skilsmässa”.

    Men det är inte texterna framför allt, tycker jag, som är grejen. Det är melodierna, i hög grad arrangemangen som är nydanande och kreativa och förstås Simons fantastiska frasering när han sjunger. Ja, han kan han.

    Om jag ska välja en youtubefilm så får den bli denna:

    [youtube http://www.youtube.com/watch?v=x6YRhlrMVKA&w=420&h=315]

    Paul Simon kritiserades mycket när han under apartheidregimens sista år begav sig till Sydafrika och etablerade musikaliska kontakter. Han gjorde säkert mycket för att lyfta fram afrikansk musik och kritiken kom på skam. Men titta på publiken – inte många svarta med där!

    Eller denna (jamen, varför välja en?). Här har Paul Simon och vännen Chevy Chase kul. Kolla Paul Simons mimik. Lite Chaplin:

    [youtube http://www.youtube.com/watch?v=uq-gYOrU8bA&w=420&h=315]

    Vad ska man säga? Jo. Sketans bra. Svängigt. Kreativt. Ojoj. Skoj.

    Vilket får bli en ljudmässig övergång till Yo-Yo. Yo-Yo Ma. Han verkar också ha skoj. Fast det handlar förstås om åratal av arbete, precis som hos Paul Simon. Något som förenar dessa två musiker är deras nyfikenhet på olika musikaliska stilar. Se här när han spelar med Bobby McFerrin:

    [youtube http://www.youtube.com/watch?v=GczSTQ2nv94]

    Yo-Yo Ma är kanske mest känd för sin tolkning av Bachs cellosuiter, dessa mästerverk som hållit de tre hundra år som har gått sedan de skrevs. Här tolkas de subtilt och ack så säkert.

    [youtube http://www.youtube.com/watch?v=dZn_VBgkPNY]

    Yo-Yo Ma har den klassiske framgångsrike musikerns bakgrund – enligt wikipedia valde han cellon som instrument när han var 4, spelade för Kennedy när han var 7, och började på Juillard när han var 9. Hela hans liv har ägnats åt musiken. Öva, öva och öva.

    I stort tycker jag att Polarprisets jury väljer värdiga pristagare. Och inspirerande. Se här vad lyssnandet på Paul Simon fick mig att måla:

    Så här får Paul Simon mig att känna mig. Eller Ett gripande kaos.

    Musik och bild gör lite samma sak med en, i varje fall med mig. Det händer något som går bortom det verbala, något spontant och befriande intuitivt i upplevelsen. Det gillar jag.

    Andra bloggar om: , , , , , ,

2 Responses so far.

  1. Annis skriver:

    Wow! Jag vill också kunna måla sådär!

  2. jahaja skriver:

    Anna, du får komma hit på kurs. Gå och kolla på min utställning när du är i stan! Magle Lilla Kyrkogata, vid Spisen.