• I olivskördens tid

    Posted on november 5, 2012 by in Resor

    Min syster Henrietta fyllde 70. Oliverna på hennes och Yorams (makens) 206 olivträd skulle skördas. Jag har några vänner från mina fyra år i Jerusalem på 70-talet som jag gärna ville träffa. Det blev en vecka i Israel.

    Syrran och maken bor i en moshav (grundad av kurdiska judar) i Agur i centrala Israel. Olivodlingen är bara ett av många intressen. Tetta (smeknamnet) målar, gör keramik, har bed and breakfast, tar emot en strid ström med gästande släkt och vänner. Yoram hjälper till med detta samt tar huvudansvar för olivodlingen, samtidigt som han har ett annat halvtidsjobb.

    Tettas roliga keramik solar sig i trädgården

    Fredag 2 november var bestämd som skördedag i år och inbjudna var släkt och vänner. Alla som plockar får som ”betalning” olivolja från årets skörd men självklart är det grejen i sig som får oss att komma dit.

    För mig var det hela rätt exotiskt, inte så jobbigt eftersom jag kom först när halva dagen gått, men himla kul! 850 kilo oliver plockades av totalt 20 personer. Efter pressning blev detta cirka 125 liter olja ­– en bra utdelning enligt dem som jobbar på olivpressen på den närliggande kibbutzen.

    Kul, kul. Roligt att delta i ett så påtagligt arbete. Med mig hem har jag en stor flaska med förra årets olja – årets måste vila några månader innan den kan användas.

    Kanske återvänder jag igen nästa år till olivskörden. Också då kanske för att träffa mina vänner som jag nu besökte. Simon och Johnny. Båda är vänner från min ungdom. Vi träffades när jag var 20, umgicks under några år. Sedan dröjde det 20 år innan vi sågs, nu igen 17. Det är märkligt. Allt är detsamma, inget är detsamma. Man förstår det som hände då, nu. Man skapar något annat av kontakten nu. Det är dramatiska möten. Det är stort. Det kan svårligen beskrivas. Men möten IS the shit!

    Simon möter mig, möter längre man på Jerusalems fina museum.

    Jag hade också bestämt mig för att besöka Tel-Aviv som jag inte alls vistades i på 70-talet, Jerusalem var mitt tillhåll. Staden har sedan dess ändrat sig mycket och är mycket cool, kulturell och spännande. Att stranden löper utmed centrums västra delar gör inte saken sämre. Ett dopp under semesterdagar med cirka 30 grader i skuggan är minst sagt lockande.

    Jag besöker Tel-Aviv Museum of Art. Wow! Och Wow! Åker du dit så missa inte detta. Dels är museet intressant att titta på. Spännande arkitektur. Men framför allt finns där oerhört imponerande nutida konst, av hög klass. En bra restaurang finns, liksom bra butik.

    Om du kommer till denna stora moderna stad, ska du inte glömma att se den äldsta delen, Neve Tzedek. Här är det lugnt och vackert, hus med patina, blommande bougainvillea som lyser upp i detta torra land. Många fina butiker och restauranger. Du kan också ta dig till den omgjorda tågstationen Hatachana (ordet betyder “stationen” på hebreiska. Här finns roliga butiker och bra restauranger.

    Vänliga kockar i Neve Tzedek

    Men sen är det då Jerusalem. Staden finns i mitt hjärta efter fyra år där. Denna vackra stad på kullar. Denna komplicerade mötesplats och kollisionsplats. Men turistens privilegium är/kan vara att bara se det vackra. Se solnedgången över stan. Ta en tur på museet med vännen Simon. Och sen dra.

    Solnedgång över Jerusalem. I förgrunden Henry Moores kraftfulla skulptur.

    Och drar hemåt gör jag så småningom. Från sommarvärme som bitvis varit för varm att vistas i. Till kyla och bristfälligt ljus. Jag drar något varmt på mig, tänker på alla fina möten jag haft. Med vänner, syskon, okända människor. Med städer, vyer. Med minnen.

    Fler bilder från resan hittar du här! Kolla, kolla.

    Andra bloggar om: , , , , ,

2 Responses so far.

  1. torgust skriver:

    Nu har jag kollat dina bilder från resan! Skönt med värme, vackra vyer och människor i detta blöta, mörka, kalla höstrusk. Och att bli påmind om att jag länge levde nära en liknande skulptur av Henry Moore (i Gävle).

  2. Jahaja skriver:

    Ja, ni har det ju ännu mörkare än vi. Men snö, kanske? Henry Moore är fin och jag tycker att just den som jag visar från parken i Jerusalem är placerad vackert.