• I långkallingarnas tid

    Posted on januari 16, 2013 by in Allmänt filosofiskt

    Jag mötte en hund som tittade mig rakt in ansiktet. Granskande, likt en människa. Som om den tänkte “är det du?”

    Kanske är det pappa, tänkte jag sen. Kan det vara pappa, kanske letar han efter mig som jag letar efter honom?

    snö

    Färgsensationer i snön. Kan det vara starroperationen som ger mig dessa märkliga synupplevelser?

    Fastän det var 1969 pappa dog så är det som att jag fortfarande tror att han finns därute. Som att han kommer dyka upp någonstans. Varför inte som en hund? Vi ska bara hitta varandra.

    En gång trodde jag att jag såg honom utanför H&M. Han var kort så jag missade honom nästan. Men folk var mindre förr och han var inte så lång. Allt var mindre än man minns det.

    Detta sker i långkallingarnas tid. Någon sa igår att långkallingarna är det bästa plagget. Det tog mig många år att inse det, ja, kanske var det inte förrän Julia flyttade till Umeå och kylan i första besökets -27 grader visade sin sibiriska effekt, som lärdomen tog fäste. Nu åker långkallingarna på så fort det går neråt nollan. Det där med lager-på-lager funkar verkligen.

    Jag hade velat ha en bild på den där hunden. Men ägaren såg inte snäll ut så jag frågade inte om jag fick. Kanske var det därför hunden tittade på mig så granskande? “Vill du bli min nya matte? Snälla”?

    Jag föredrar den första förklaringen. Att det var pappa. Jag gillar tanken på att han finns därute. Min stränge pappa som jag saknar så.
    Andra bloggar om: , , , ,

2 Responses so far.

  1. Henrietta Shapira skriver:

    Jag tror du ser pappa lite här och där på grund av långkalsongerna, de är ju direkt förknippade med honom! Att du längtar efter honom är en annan sak ………. Kram

  2. Jahaja skriver:

    Det är fint att någon var med lite längre än jag.