• “Staden och lågorna” av Jerker Virdborg

    Posted on februari 4, 2013 by in Konst och kultur

    Ända sedan jag läste ”Landkrabba” av Jerker Virdborg för ett tiotal år sedan har jag haft ögonen öppna för nyutkomna böcker av denne särpräglade författare. ”Staden och lågorna” (2012), hans senaste roman, gör också den mycket starkt intryck på mig.

    Boken inleds med att Viktor, bokens huvudperson, ramlar i vattnet från en båt. Det är nutid, i varje fall modern tid. Han räddas från att drunkna av några personer och därefter befinner han sig inte längre i modern tid utan i något som med hjälp av olika beskrivna detaljer kan uppfattas som 1600-tal, i Gamla stan i Stockholm. Han är på flykt, han vill ta sig ur staden. Men han är rädd för vattnet, han förföljs och jagas genom de små gränderna i staden. Allting är väldigt knappt förklarat.

    Han flyr och gömmer sig. Han svälter och svettas. Han blir bestulen och lurad, åser brottningsmatcher med dödlig utgång. Han våldtas. Han letar efter någon som kan skriva på de papper han har med sig. Det är konstigt, svårbegripligt, det är obehagligt.

    Mellan dessa skildringar från en svunnen tid, kommer det i texten inklippt långa listor på olika ting, leksaker, kläder, Laminostol, allt möjligt som snarare hör till vår tid. Man förstår efter hand att detta är listor till ett försäkringsbolag på förlorade ägodelar. Det är dessa listor som ska skrivas på. Men det är förlusten av barnet Lukas och hustrun som plågar Viktor, ja till den grad att det bara kommer små minnespån från den brand som tagit hans familj ifrån honom.

    Skildringarna av Viktors kamp för att överleva och ta sig ut ur staden från ett Stockholmskt 1600-talshelvete, blir för mig en bild av det helvete en människa kommer att leva i när de som har varit ens incitament för att leva omkommer. Det är fasansfullt. Ingen vila någonstans, bara fly, fly, fly, undan minnena och sorgen.

    Det är ingen lätt läsning. Boken är kryptisk, undertexten är mer uttalad än i de flesta romaner jag läst. Detta markeras också med att sidorna rent grafiskt ofta inte har mer än några rader text.

    Jag brukar säga att en bild ska ha en gåta. Detsamma gäller för litteratur. Det ska finnas något för läsaren att fundera över, något som inte är helt uttalat, en lucka att fylla igen. Att skapa den här sortens gåta utan att texten (eller bilden) känns sökt eller pretentiös det är en konst. Och jag tycker att Virdborg lyckas, om än just precis.

    Stilen är knapp, stämningen gastkramande. Inget historiskt presens behövs för att skapa ångestkänsla. Vi presenteras för Viktors levande helvete där elden blir en symbol för död och förgängelse. Jag tycker boken är skickligt skriven men är nästan lättad när den är slut. Är det ändå en bra bok? Kanske.

    Svd, Expressen, GP,
    Andra bloggar om: , ,

One Response so far.

  1. Mikael skriver:

    Tack för påminnnelsen. Jag ska försöke ge Vitdborg tid.
    Jag hajade till över stilen och temat när jag läste en recension tidigare i vinter och kom att tänka på en muntlig berättare, Anders Granström, som under några minuter fick mig att vara i en obestämd medeltid som (tror jag) härjades av både sjukdom och ondska.