• Sagolik film med uselt namn

    Posted on maj 3, 2013 by in Konst och kultur

    När jag gjorde valet för gårdagens Matofilm (den sista för övrigt eftersom intresset har minskat betydligt) så var det helt klart inte titeln, “Förtrollad av Paris” som avgjorde. Nej, det var recensionen i Svenska Dagbladet som jag länkar till.
    [youtube http://www.youtube.com/watch?v=gzQuL1-xknk]

    Varför översätta en titel så märkligt när originaltiteln, “Au bout du conte” stämmer så väl? Vid sagans slut. För denna franska film av Agnès Jaoui som jag är rätt nollställd inför när jag och vännen Christina slår oss ner på Kino visar sig röra sig just i de environgerna (för att frankofila lite). I sagans värld. Och där sagan tar slut.

    Inledningsvis känns filmen rörig, jag fattar inte vem som hör ihop med vem. Det pratas, pratas. Jag tänker oj. Ska jag uthärda ännu en fransk prat-film. Men bilderna är intressanta, det känns direkt. De glider som från sagoboksbilder in mot fokuserade skarpa kamerabilder och efterhand så klarnar det, bilder såväl som innehåll. Det handlar om en grupp människor med inbördes relationer och deras förhållande till livet, varandra. Till sagan och till verkligheten.

    Filmen inleds med att en ung flicka, Laura, berättar om en dröm hon haft för sin faster Marianne (spelad av Agnès Jaoui själv). Det visar sig vara en önskedröm och så fort hon i verkligheten stöter på det som kan ses som ett infriande av drömmen så vill hon in i den verkligheten. Det måste vara det rätta. Mannen hon förälskar sig finns på en bal. Han tappar en sko på väg ut.

    Fastern Marianne som utgör någon sorts nav som berättelsen cirklar kring är en oerhört sympatisk karaktär och tycks fungera som en extramamma till Laura (vars riktiga mor helt fantastiskt i filmen svajar mellan ett skönhetsopererat utseende och ett sant, saga och verklighet) försöker stödja den unga Laura. Samtidigt är hennes eget liv inte komplikationsfritt.

    Filmen (jag vill inte nämna den uschiga titeln) handlar i stort om svårigheten att leva i verkligheten. Massor av referenser till sagor finns och de är så njutbara. Bästa rollfiguren i mitt tycke är Wolff, ja, just det, vargen, som den unga Laura, ikväll röd cape möter i skogen (kan det vara Bois de Bologne? Även det geografiska är sago-likt). Han är småläskig, förförisk, märkbart opålitlig men också trovärdig.

    Vi har också refenser till Dante i inledningen men allt detta intellektualiserar inte filmen utan ger den en lekfull twist som höjer upplevelsen. Filmen är allvarlig men mycket humoristisk, varm och också med ett budskap.

    Jag känner mig upprymd när jag lämnar Kino, för här finns ett nyskapande som man sällan stöter på. Senast var det i Anna Karenina.

    Jahaja! Jag har visst sett flera bra filmer i år. Det är gött.

    Andra bloggar om: , , ,

4 Responses so far.

  1. torgust skriver:

    Kul när världen hänger samman! I går hade vi en vän här på mat och fredagsfilmmys. Hon hade bl a med sig “Det regnar alltid i Provence”, som jag tidigare lånat hem, men som jag tyckte var så usel att jag inte såg klart den. Men jag ger gärna Agnès Jaoui en ny chans, så tack för tipset!
    Igår såg vi “Submarine”. En typ av ungdoms/familjehistoria jag sett otaliga gånger förut, men berättad på ett alldeles eget och oberäkneligt sett. Härlig att se! Att återvända till ungdomen och få uppleva en snarlik men bättre version än min egen.

  2. Jahaja skriver:

    Ja, Torgust, den bör du se. Fast den går inte i Umeå som jag just nu besöker helt kort. Trist väder denna Kristi flygaredag.

  3. Börje skriver:

    Länge sen jag tittade in här.
    Tack för den filmrecensionen. Såg filmen idag. Mycket bra.

  4. Jahaja skriver:

    Halloj Börje! Ja det var längesedan. Jag får också titta in hos dig! Kul att du gillade filmen, den är faktiskt något extra. Vi “ses”!