• Konsten att dö

    Posted on mars 5, 2014 by in Konst och kultur

    Romanen “Konsten att dö” är av Inger Edelfeldt har ett lockande namn. Vad kan den handla om? Något existentiellt. Det gillar jag. Att den är skriven av Inger Edelfeldt gör boken ännu mer intressant och lockande till läsning för mig.

    bild

    Ett träd som kan konsten att leva. Lyngby dags dato

    Jag talar med Petra på biblioteket. Kan hon köpa in den? Yes. Så blir det. Jag gillar Petra.

    Däremot är jag inte säker på att jag gillar boken. Nej, den gör inget större intryck på mig. Den saknar “det” som gjort att jag vid tidigare läsningar av Edelfeldt känt där suget, suget in i läsningen och dess stämningsfyllda rum.

    Romanen handlar om Jacky Måhlin. Hon är en rätt känd fotograf, 52 år. Kanske har hon passerat sin kulmen i karriären, i varje fall känns det nog så för henne. Hon har dock jobb så hon klarar sig.

    Boken inleds med att hon ser en ung kvinna vars utseende griper tag i henne. Det är en rent estetisk sak. Hon går fram till flickan och börjar prata med henne och frågar om hon kan få fotografera henne. Där inleds en kontakt som kommer att få ödesdigra konsekvenser för henne.

    I hennes liv finns också en man. Elias. Han är gift med en kvinna som han har ett så kallat fritt förhållande. Under denna premiss har Jacky och Elias möten, inte ofta men det är starka saker. I varje fall upplever Jacky det så.

    Det är inte utan att min association går till Lena Anderssons bok “Egenmäktigt förfarande”. Fast hennes bok gör bra mycket starkare intryck på mig. Det är dock delvis samma sak – en kvinna som älskar mer än mannen. Är i varje fall den som väntar.

    Det händer saker i den här triangeln, Monia (som den unga flickan heter), Jacky och Elias. Det slutar med någon sorts urladdning vars krut jag inte kan beskriva för att inte vara en spoiler.

    Så var det på ett ungefär, om vi ser till handlingen rejält nerkokt. Men stilen då, hur berättas det?

    Ja, det kanske framför allt är där det brister. “På vänster hand hade vi Inloppet. Blygrått vatten återspeglade den mulna himlen, och ett par fiskmåsar skriade förtrytsamt efter solen.” Va? Dåligt, trots att det handlar om Stockholm. Naturbeskrivningar är inte hennes starka sida. Hon är säker när hon beskriver människor, särskilt det futtiga, det eländiga. Det avundsjuka. Det fula som vanliga människor har.

    Det finns en tendens att ironisera över Jackys upptagenhet av konsten “Fotograferandet fick inte bli en religion, sa hon. Livet fick inte bli en serie tillrättalagda bilder.” Hon uppehåller sig också kring vår tids människors tendens att dokumentera och plåta allt.

    Men varken stilen sitter där den ska eller gestaltandet. Jag tänker hela tiden “detta är i stor utsträckning självbiografiskt” (inte alls nödvändigtvis kärlekshistorien) men just därför tror jag att hon misslyckas. Det är som att hon inte kan bestämma sig om hon ska göra ett porträtt utifrån eller inifrån. Den kluvenheten gör att boken inte når fram.

    Så var det med den boken. Den går förstås ändå att läsa med viss behållning, det finns saker i den som kan starta tankar. Dessutom har boken ett mycket snyggt omslag.
    Men allt som allt. Tack skolbiblioteket för att jag slapp betala den här boken. Trots att den gjort sig utvändigt i vårt hem.

    Andra bloggar om: ,

2 Responses so far.

  1. Tobbe skriver:

    Härligt, nu är vi överens! Jag blev också besviken på boken!

  2. Eva Nygren skriver:

    Haha, ja, den var tunn på flera sätt!