Beckomberga genom Sara Stridsberg

För mig som läst Sara Stridsbergs ”Drömfakulteten” med stor behållning, kändes ”Beckomberga ode till min familj” som ett givet val för läsning. Att jag nyligen besökt Umedalens sjukhusområde, med byggnader ritade av samma arkitekt, Carl E Westman, som Beckomberga, kändes lämpligt. De har tyngd i sina byggnader, de här gamla mentalsjukhusen.

Spegling av jaget i ett av de fantastiska verken i Umedalens skulpturpark

Så har även den här boken. Den är tung, den tynger, trots Stridsbergs genomgående användning av fåglar som symboler och moln som metaforer. Det är en mörk bok i min läsning.

Det finns en viss återhållsamhet i tonen jämfört med ”Drömfakulteten” där Sara Stridsberg verkligen tar ut svängarna, en försiktighet stilistiskt som först gör mig lätt besviken och överraskad. Efterhand som jag läser kan jag dock känna att det är rätt. Ämnet är allvarligt, uppenbarligen bygger också boken på mycket självbiografiskt stoff. Det finns en respektfull försiktighet i de stilistiska kurvorna som är passande för ämnet.

Romanen handlar om Jackie, vars pappa Jim, även kallade Jimmie Darling, är intagen på Beckomberga. Jackies mor, Lone, har tagit avstånd från mannen, och kanske delvis som ett resultat av detta har Jimmie, gravt alkoholiserad, försökt begå självmord. Jackie besöker sin pappa på mentalsjukhuset och hon är i en stor del av skildringen i sina unga tonår. Vi får följa henne, Jimmie, några andra patienter, läkaren Edvard Winterson, och även en läkare som heter Ingrid Vogel i ett drömskt, poetiskt berättande genom bokens glest tryckta 350 sidor.

Kavaj, på kavaj, på kavaj. Umedalens skulpturpark har gett nya skäl att besöka parken.

Det som slår mig till en början är Stridsbergs fantastiska naturlyrik, även prisad av Therese Eriksson. Det är vackert. En inledande bild, En vit havsfågel svävar ensam genom sjukhuskorridorerna på Stora Mans vid Beckomberga, återkommer i variation på olika ställen i boken, och just fågeln är en stark symbol i romanen. Jag ser den ensamma människan som flyger, vill flyga, vill fly, och inte lyckas med detta annat än inom de korridorer sjukhuset sätter upp som avgränsning och säkerhet. När sjukhuset läggs ner blir flykten farlig och svår.

Mycket i boken är starkt. Självklart kring det som beskrivs mellan Jackie och hennes pappa, men också mellan Jackie och hennes son, Marion. Man läser om deras relation i ljuset av vad hon är med om i mötet med sin sjuka pappa. Hur blir man själv som förälder när man haft en sådan relation till sin pappa, en relation som odlat en så stark känsla av ansvar och omhändertagande? Hon beskriver om hur det är när barnet, Marion, föds. Ur blodet lyste ett par klarblå ögon och ett hjärta pickade under den gråaktiga huden, den såg ut att vara några nummer för stor. Jag minns att jag undrade om hans ögon hade lyst så inne i mitt mörker. Hennes mörker. Vidare: Jag önskar att jag ska kunna skydda honom mot natten, mot mitt ansikte och min blick, jag önskar att jag hade kunnat bära honom vidare inom mig. Skydda honom, tänker jag? Mot det hon är rädd ska drabba även honom?

För mig är nog detta spår, hur förhållandet till pappan har påverkat henne som mor det som griper mig starkast i boken. Vi läser alla på våra personliga sätt. Tar tag i det som talar till vår egen historia.

Jag läser detta i ljuset av den starka medkänsla jag känner över hennes situation som ung flicka. Hon är så utsatt och visst, modig och stark, men vad gör den utsattheten och det modet med henne?

Jag tänker på medberoende förstås, jag kan inte romantisera bilden av en tonåring som har en sjuk pappa som vill att hon ska vara med när han en dag begår självmord. Han är inte tjusig, hennes pappa Jimmie Darling, även om både hon, Sabina, en mystisk kvinnlig patient på sjukhuset och även doktor Winterson och doktor Vogel (ja, fågel) verkar se det så.

”Det kommer att vara som om jag aldrig har varit här, Jackie. Och du klarar dig. Det har du alltid gjort. Jag har ju aldrig varit någon att räkna med. Det vet du ju.” Så förbereder pappa Jimmie Darling sin dotter för det kommande självmordet. Ja, jag känner inte för honom, jag blir arg.

MEN; det är ju min reaktion, kanske min beskyddande reaktion. Jag tror att vad Sara Stridsberg bland annat vill förmedla i sin bok är kraften i den kärlek man kan känna till en anhörig och hur den formar en. Jackie lever med detta, denna pappa. Hon gör det bästa av saken. Hon besöker honom på Beckomberga, gör det till sitt. Hon får vänner där, hon känner sig hemma där. På så vis löser hon en utifrån sett hemsk situation.

Boken lämnar mig med en känsla av sorg men också av att jag fått ta del av ett mycket sant porträtt av hur det är att vara barn till någon som är mycket, mycket olycklig och helt utan lämplighet att vara vare sig vuxen (vad nu det är) eller förälder. Det är viktigt med ett sådant porträtt, för det finns sådana livsöden och de måste också berättas. Inramningen, sjukhuset, Sara Stridsbergs underbara bilder (”Vem kan trösta ett träd?” ”Våren kanske, det första ljuset.”) gör boken till en stark upplevelse som sitter kvar i mig med en smärtsam förundran.

Att tänka så här på sina föräldrar: Jag tänkte att min blick skulle kunna hålla dem kvar i ljuset för alltid, jag har alltid inbillat mig att jag äger en omänsklig styrka, jag vet inte var den tanken kommer ifrån. Jag har aldrig räddat någon, aldrig varit i närheten av att rädda någon.

Det känns som att jag vill rädda Jackie.

Andra bloggar om: Sara Stridsberg, Beckomberga, Beckomberga ett ode till min familj, psykiatri, föräldrar, barn

Relaterade bilder: