• Still Alice

    Posted on maj 5, 2015 by in Konst och kultur

    Upprymd efter en film om en kvinna som har Alzheimers? Jo, faktiskt. Efter att ha sett Still Alice med Julianne Moore som suveränt gestaltar den hemska avvecklingen av minnesfunktionerna hos en intelligent och framgångsrik kvinna, så känner jag mig konstigt nog upprymd. Det var längesedan jag såg ett så bra enskilt skådespel på bio. Julianne Moore är en verkligt begåvad skådis och här är hon på topp. En välförtjänt Oscar fick hon för saken.

    Hon arbetar som lärare på Columbia University, är doktor i lingvistik och språket är hennes område. Det är begynnande förlust av detta som är den första signalen på att hon håller på att förändras. Visst, en annan har väl också stått där framme framför eleverna och farit efter ord men här är det i en annan dignitet. Det går fort, snart förlorar hon även den rumsliga känslan och vet stundom inte var hon är. Även fysiska funktioner fallerar.

    Familjen är i stort stödjande, speciellt den yngsta dottern, spelad av Twilight-skådisen Kristen Stewart som gör mycket väl ifrån sig. Det är berättelsen om Alices förändring som är filmens historia, inga lättköpta poänger med svikande anhöriga här. Det är nästan kammarspel. Ovanligt konstlöst för att vara Hollywood. Det är hemskt. Tårarna rinner när jag sitter där med en vän i samma ålder. Detta är fasan.

    Några saker griper mig speciellt. Skickligt visat är hur hennes minnen liksom både försvinner och kommer tillbaka. Hon försöker hålla fast verkligheten genom att minnas det gamla, och det liksom flyter. Gestaltningen här påminner mig om hur Kaspar Hausers drömmar visas i Werner Herzogs fantastiska film. Och det kanske inte är fel? Kaspar Hauser har inget språk, inget sätt att beskriva sitt inre. Men det finns. Och det finns förstås hos Alice.

    DSC_0107

    Svårt, hopplöst, att hitta i riset

    Alice är rådig, hon försöker hitta sätt att hålla kvar tillvaron, den hon känner. Hon använder sin telefon. Där skriver hon in frågor som hon måste kunna svara på, tycker hon, för att minnet ska kunna sägas vara i behåll. En dag går det inte längre. Dessutom – telefonen försvinner.

    Ja, det är en stark sak, Still Alice. Slutet vill jag inte avslöja, men jag tycker det är mycket, mycket vackert. Det ingjuter någon sorts hopp. Om kärlekens kraft.

    Andra bloggar om: , , , ,