• Den dag jag blir fri

    Posted on juli 26, 2015 by in Konst och kultur
    fri

    Den dag jag blir fri

    Ännu en bra bok som jag vill mycket varmt rekommendera är den om Katarina Taikon, “Den dag jag blir fri” av Lawen Mohtadi.

    Boken är på sätt och vis mer en översikt över behandlingen av romer i Sverige under 1900-talet. Den skulle kunna ha haft en bättre redaktör, ibland känns den splittrad och otajt men jag sitter trots detta vid läsningen ofta med gråten i halsen. Det är en bok som  chockar och griper tag.

    Katarina Taikon drev under många år en intensiv kamp för att förbättra romernas villkor i Sverige och också för att hjälpa romer som ville stanna kvar i landet. Boken bygger på en mängd källor däribland ett stort antal intervjuer, bland annat med Rosa Taikon, Katarinas syster, Angelica Ström, dottern och många andra. Hon har också gjort intervjuer med andra som arbetade för romernas sak, Birgitta Stenberg, Tomas Hammarberg, Åsa Moberg, Åke Edfeldt med många flera.

    Under 30-talet var antiziganismen (klicka gärna på länken till Forum för levande historia om du vill ha mer information om romer i ett historiskt perspektiv) lika vanlig som antisemitismen. Ja, kalla det rasism: Björn Langhammar som Katarina Taikon var gift med i tjugo år hade föräldrar som kom från Tyskland till Sverige före kriget. Han blev kallad tyskjävel av vissa. Samma personer skrek antisemitiska glåpord efter judiska barn. Man kan säga att rasismen var och är levande i olika former.

    Det var först på 50-talet som man började skönja en annorlunda attityd i samhället. Då gjordes en första utredning av romernas situation och man kan läsa i boken till exempel om läkaren John Takman som gjorde mycket för romernas sak genom att visa hur mycket sämre fysisk hälsa romerna hade och genom att erbjuda dem vård. Han visade därigenom hur utsatta de var och satta på undantag.

    Men i stort har romerna haft mycket lite stöd. Socialdemokratin har inte varit stark i frågan enligt Mohtadi (Katarina Taikon lämnade också partiet) och jag citerar: “Sverige är en progressiv nation av jämlika medborgare, fritt från varje spår av rasdiskriminering. Det var en av de självklara sanningarna som livet i det socialdemokratiska välfärdssamhället vilade på. På väldigt kort tid hade det officiella Sverige lyckats fjärma sig från sin närhistoria.” Och den historien handlade till exempel om att Sverige under 1800-talet till exempel bara tillät judar att bosätta sig i de tre större städerna, att man mätte skallarna på samer och förföljde romer under första halvan av 1900-talet.

    Detta skulle nu förändras kom man fram till efter kriget, när förintelsen av romer under nazismen kom till allas kännedom. Men Mohtadi visar med stor tydlighet hur krävande den kampen var och hur litet stödet var från många politiker. De som talade för romernas sak fick i sin tur utstå påhopp, Sara Lidman till exempel kvinnofientliga och Joachim Israel antisemitiska. Om man tror att dagens hatiska kommentarskedjor är något nytt så kan man se att det bara är formen som är en annan.

    En av många goda saker med att skriva i Jahaja om böcker jag läser är att jag får anledning att nörda ner mig i allehanda informationskanaler. Till exempel hittar jag, när jag googlar på författarnamnet Mohtadi (läs en annan mycket bra text av henne här där hon åter kritiserar socialdemokratin), information om att det i höst kommer en dokumentär om Katarina Taikon som görs av just Lawen Mohtadi, tillsammans med Gellert Tamas!

    “Den dag jag blir fri” handlar alltså om romernas situation i Sverige under 1900-talet med fokus på Katarina Taikons gärning men den handlar också i hög grad om Sverige i stort under det århundradet, ett som jag föddes rätt mitt in i. Och det är inte en smickrande bild man får. Men den hjälper mig att förstå nuets Sverige bättre. Det finns kopplingar från dåtid till dagens SD-framgångar som blir tydligare vid en läsning av denna tunna men viktiga bok som finns att köpa i pocketform.

    Läs den!
    Andra bloggar om: , , , ,

2 Responses so far.

  1. Tack vare Storytel kan jag börja läsa boken direkt, vilken vimlande historia! Genom tredjeperson/historikerperspektivet blir dramatiken och de känslomässiga bråddjupen behagligt hanterbara. Får se om tårar kan komma när inledningens höga tempo bromsas av. Tack för tipset!

  2. Eva Nygren skriver:

    Kul att tipsa. Ja, vilken historia, va?