• Olive Kitteridge

    Posted on november 28, 2015 by in Konst och kultur
    Version 2

    Livet är ju som vi alla vet både klart och dunkelt

    Först såg jag teveserien. Sedan läste jag boken. Jag kan inte säga att den ena är bättre än den andra. Båda är sådana att jag helhjärtat rekommenderar dem.

    Jag hittade “Olive Kitteridge” på HBO. När jag såg Frances McDormands bild som reklam för serien så klickade jag på den. Och hör ni, denna miniserie i fyra avsnitt, den ska ni inte missa. Den är väldigt välgjord, oerhört välspelad.

    Efter att ha hört författaren till boken som serien bygger på, Elisabeth Strout, bli intervjuad av Jessika Gedin i Babel, en intervju som gjorde starkt intryck på mig eftersom författaren hade något i sig av Olive Kitteridge själv, bestämde jag mig för trots detta även läsa boken.

    Ja, trots detta. Den vägen har jag sällan gått! Det brukar börja med boken. Man ser den filmad. Och blir ofta besviken. Vägen här gick omvänt. Och jag blev inte besviken. Boken är fantastisk, fantastisk. “Olive Kitteridge” är något av det mest rörande och trovärdiga jag har läst, något av det mest välskrivna. Och Olive Kitteridge som person tar vägen rakt in i mitt hjärta. Hon är komplicerad, rätt olycklig ofta, orättvis ibland. Men godhjärtad när det gäller och mycket insiktsfull när det handlar om det som ligger en bit ifrån henne.

    Boken är skickligt och intressant komponerad. Jag kan ha lite svårt med novellsamlingar, kan tycka att de tvära kasten mellan texterna ofta skapar en oro och dålig kontinuitet i läsningen. “Olive Kitteridge”, denna Pulitzerprisbelönade bok, består av ett antal berättelser där Olive finns med på ett hörn i nästan alla och texterna berättas kronologiskt. Hon finns med både som kitt och genom att belysas utifrån olika situationer. Vi får lära oss mer och mer efterhand om den här rätt excentriska matteläraren.

    Olive bor med sin man Henry och sonen Christopher i en liten kuststad i Maine. Maken har ett apotek, är en vänlig själ, omtyckt i staden och ofta på ett sätt hunsad av Olive. Sonen är, när boken börjar, en rätt vanlig tonåring som tycker att föräldrarna är knepiga.

    Vi följer Henry till hans apotek, hur han hanterar sitt ömma hjärta i förhållande till den unga Denise. Han tar ansvar för henne som en dotter även om det även finns andra nyanser i engagemanget. När hon gifter sig och flyttar till en annan stad  skriver hon ibland kort till honom. Hon berättar om sitt liv för honom. “The relief that he just felt över Denise’s note, that she is glad for the life that unfolded before her, gives way suddenly, queerly, into an odd sense of loss, as if something significant has been taken away from him”.

    Vi följer paret när sonen gifter sig med en läkare och de nygifta  snabbt bestämmer sig för att de inte vill bo i det hus föräldrarna Kitteridge byggt åt sonen i den lilla staden. Besvikelserna är många. Glädjeämnena rätt få.

    Men naturen finns där, den beskrivs med styrka och färger, förändringarna i hav och träd och hur Olive, framför allt, påverkas av dem. När Henry drabbas av en hjärnblödning blir livet nästan outhärdligt för henne (och läsningen nästan outhärdlig, eller ska jag säga nästan härligt outhärdlig för mig). Hon kan inte hantera andras medkänsla och drar sig undan. Det enda som ger någon glädje är morgonpromenaderna.

    När sonen flyttar till New York efter att ha träffat en ny kvinna så blir hon ditbjuden efter många års dålig kontakt med honom. Hon sitter i planet mot staden som hon aldrig tidigare besökt och tittar ut genom fönstret ” – then Olive felt something she had not expected to feel again: a sudden surging greediness for life. She leaned forward, peering out of the window: sweet pale clouds, the sky as blue as your hat, the new green of the fields, the broad expanse of water – seen from up here it all appeared wondrous, amazing. She remembered what hope was, and this was it.”

    Vi får också i boken andras perspektiv på Olive K. Många tycker hon är märklig. Men andra ser annat, här berättar en av hennes tidigare elever vad den före detta matteläraren en gång uttryckte: “I always remember what she said one day. ‘Don’t be scared of your hunger. If you’re scared of your hunger, you’ll just be one more ninny like everybody else.'”

    Sådan är Olive Kitteridge. Hon bejakar sin hunger, eller den tränger sig alltid på. Den finns med fram till slutet och både bok och teveserie ger oss läsare en avslutning som är stark och livsbejakande.

    Jag kan bara uppmana er att läsa boken. Den finns i svensk översättning men den engelska originalversionen är inte svår språkligt. Att jag som medelålders kvinna, liksom Olive Kitteridge, känner igen mig bör inte hindra yngre eller män från att läsa boken. Alla kan läsa den som vill se ett exempel på en som inte är en ninny like everybody else.

    Andra bloggar om: , , , , ,

One Response so far.

  1. Tobbe skriver:

    Så bra miniserie! Vi har varit hänförda hela julhelgen. Francis McDormand ÄGER. Jag stod i kö för filmen, när jag såg att du skrivit. Men tack för boktipset, novellformatet lockar, och intervjun i Babel som jag nyss sett och där fick jag Hilton, Harari, Wägner och Naumann, som stark bonus. Och boktips om Mats Kempes noveller. God fortsättning och Gott slut!