• Det brutna nyårslöftet

    Posted on januari 12, 2021 by in Konst och kultur

    Några år var mitt nyårslöfte att jag skulle förbättra mitt tålamod. Det måste ha känts viktigt eftersom jag alls fick tanken, men faktum är att jag inte lyckades med mitt uppsåt. Jag fick upprepa löftet året efter. Sedan gav jag upp. Jag är en otålig sort.

    I år kom jag på något som kändes angeläget efter sugisugi. Alldeles för mycket tevetittande och seriekollande, bingewatching, hade det blivit. Det måste få ett slut – det blev nyårslöftet. Sluta titta så mycket på tv-serier.

    Så här knappt två veckor in i det nya året känns det som ett rätt misslyckat åtagande. Löftet bröts snabbt när jag rätt raskt tog mig igenom “Rosens namn“. Detta är alltså en serie i åtta avsnitt, rätt mycket längre än filmen från 1986.

    John Turturro som har huvudrollen och spelar den av Umberto Eco (som ju skrev romanen som både film och serie bygger på) påhittade figuren William av Baskerville, lyfter hela serien med sitt suveräna skådespel. Ett levande och så känsligt arbetande anlete. Jag tycker nog även andra ska ha cred men Turturro gör hela serien sevärd.

    Fast även andra. Bernard Gui, påvens sadistiske inkvisitor, spelas med den äran av Rupert Everett. Han gör det så bra, han är så djävulsk, att jag blir riktigt rädd. Vem är han, den här Rupert?

    Som vanligt tar jag wikipedia till hjälp. Här får jag bland annat veta att Everett faktiskt gått i skola hos munkar men också att han blivit känd bland annat via en film som heter “Duet for One“. I den ska Julie Andrews vara med, Alan Bates, Max von Südow, etc. Det är en film jag verkligen vill se! Jag hittar den i sin helhet på youtube. Heureka. Wow. En sådan grej.

    Filmen “Duet for One” handlar om den världsberömda violinisten Stephanie Anderson (spelad av Julie Andrews) som drabbas av MS. Hennes make (spelade lite lamt av Alan Bates) är också känd musiker, dirigent, och vi får följa deras relation när hon bli sämre och sämre. Hon spelar ofta just duetter, tillsammans med Konstantin (och här kommer det – Rupert Everett gör hans roll) och när hon drabbas av sjukdomens symtom söker hon upp en psykoterapeut (här kommer Max från Lund in i bilden).

    Filmen sägs bygga på cellisten Jacqueline du Prés öde. Även hon var gift med en känd musikpersonlighet, dirigenten Daniel Barenboim, och de två musikerkvinnornas svåra sjukdomsutveckling i MS liknar varandra.

    Här trädde ni, om ni orkade med så långt, in i min nördvärld där det faktiskt visar sig att mitt seriekollande i alla fall ger mig ny kunskap av en viss typ. Och jag är så tacksam för allt jag kan söka och hitta via internet där wikipedia, för mig, är den mest lysande stjärnan.

    Och parallellt med detta förekommer hemska saker via den här vår tids stora gåva. Via plattformar av typen Parler och Gab har det spridits hets och hat inför det som sedan blev en av vår tids mest skrämmande händelser – stormningen av Kapitolium. Veckan som ligger framför oss känns osäker inför det som har hänt och kring vad som ska hända.

    Ja. Kanske borde jag, jag i min lilla, lilla värld, helt enkelt tänkt ut ett löfte med mer möjlighet till framgång? Eller är det idag, just idag, jag på allvar ska börja sluta seriekolla?

8 Responses so far.

  1. Bert Bodin skriver:

    Jag orkade inte med Rosens namn. Är dålig på TV-serier. Är det mer än sex avsnitt så får det ofta vara.

    Å andra sidan – har läst romanen och sett filmen. Det får räcka.

  2. Eva Nygren skriver:

    Hej Bert, hur har ni det däruppe i snön? Jag tyckte serien tappade lite fart i andra avsnittet, kanske men är helt fascinerad av Turturros känsliga ansikte. Kanske är jag kär?

    • Bert Bodin skriver:

      Tack. Vi har det bara bra i snön. Här har vi inte fått tillnärmelsevis de mängder de fått i Västernorrland och Västerbottens kustland. Vi har istället börjat få in “rysskyla”. Men vi är vana.

  3. Mats skriver:

    Hellre seriekollare än seriemördare.

  4. Maria skriver:

    R.E gör sig synnerligen bra som skurk. Mitt första möte med honom var på 80-talet i en filmatisering av nån tantsnuskroman typ ”Daisy” som förstås var dålig men han var läskig redan då. Jag har också sett honom i en filmatisering av The Importance of Being Ernest. Jag brukar tycka att han är stilig men i Rosen var han bara rälig…

  5. Eva Nygren skriver:

    Hej Maria, ja, han är ingen good guy precis i Rosens namn. Vad tyckte du om serien?

  6. Ja, den filmen vill jag se! Rosens namn lockar däremot inte. Vi ser nu på Netflix, fast det finns mer än nog att se på SVT Play. Susanna har fångats av The Crown och jag ser lite emellanåt på den, men min huvudsakliga seriefrossa riktas mot att äntligen se klart den mäktigt bra och underhållande Breaking Bad. Vi ägnar oss också åt att följa olika nördiga trådar. Bördiga höll jag på att skriva, och så är de för mig; ett sätt att få en splittrad värld sammanhållen och hel.