• Nässlorna blomma

    Posted on juni 24, 2021 by in Konst och kultur

    Sent i livet läser jag äntligen Harry Martinsons självbiografiska “Nässlorna blomma”, en bok som många i min ålder läst under gymnasieåren. När jag nu läser den är det en riktigt stor läsupplevelse, och en som jag tror hade varit rätt annorlunda om jag hade varit ungdom.

    För det är en tung bok, denna. Om Martin som sju år gammal kommer att bli placerad av socknen i ett hem, Vilnäs, det hem som tar emot honom till lägst kostnad för socknen. Då har Martins pappa dött, syskonskaran splittrats förutom systern Inez, Martins älskade storasyster, som även hon har dött. Modern har lämnat barnen och begett sig av till Kalifornien. Martin är ensam och får på egen hand gå till fots till det hem där han ska bo.

    Vi följer pojken Martin på fem olika ställen fram till elva års ålder och det är det ensammaste man kan tänka sig. Det sista stället kommer han till för att han rymt från en gård där de är så hårda mot honom så han inte står ut. Här slutar boken med ytterligare en svår förlust i Martins liv.

    Det är en bok som innehåller så mycket svärta men också så mycket skönhet. Vi följer den vuxne mannens minnen av de här svåra åren men också så fin analys av barnet i honom: “När han senare som några år äldre betraktade sin tidiga barndom i minnet, såg han att han var dummare vid sju års ålder än vid fem, och framför allt räddare, mångdubbelt räddare.”

    Och att han blir räddare och räddare gestaltas med sådan kraft av jag som läsare undrar – hur överlever man en sådan svår barndom?

    En räddande kraft är skolan. Skolan är hans tillflyktsort: “Ja, han älskade skolan. När han blev äldre kunde han känna ännu klarare vad skolan var, en ljusvärldens kontroll över hålorna, den spanande ugglan, kunskapens alltid försökande fågel, som jagade gråhetens råttor och skyddade släktet från digerdöden Dumhet.”

    Vad säger ni? Kraft i det, va? Martinson är ju en sådan jäkel på att berätta och beskriva, så jag kan citera hur mycket som helst: Om träskorna: “Verkligheten kom alltid till honom i form av ting (arbetsting, redskap), befallningar. Den närmaste verkligheten var av tyngande trä: hans egna träskor. Hans hat mot träskor övergick allt förstånd.” Och sedan beskriver Martinson såren på anklarna, snöklumparna som om vintern samlar sig under träskorna och hur det sedan äntligen, när sommaren kommer, blir en paus i eländet.

    Livet handlar mycket om att uthärda. Att anpassa sig, att säga rätt, att undvika stryk. Också ett barn kan drivas till sådan känsla av olycka och övergivenhet att man vill att livet ska ta slut.

    Min utgåva av boken har en sådan fin utsida, se omslagsbilden ovan. Det är Bo Beskow som gjort bilden och jag är glad för den. För den fäster vår uppmärksamhet på något väldigt avgörande i Martins liv, som han blir lämnad att hantera helt på egen hand: Han dödar en kalv. Detta lever han sedan med, har ingen att berätta det för trots att det inte var en gärning i ondska, utan mer utlöst av rädsla. Men han hade behövt berätta för någon, men det finns ingen att berätta det för. Han är ensam, helt ensam. Det finns ingen att vända sig till.

    Detta är enastående litteratur. Vi läser den i vår bokcirkel och alla i gruppen har gjort noteringar och läser upp favoritstycken, och alla är vi starkt påverkade.

    Det handlar ju om Sverige. Ett Sverige inte så väldigt långt borta.

2 Responses so far.

  1. Fint när vi läser samma böcker! Snart så länge sen som ett år sedan jag läste och skrev dock, och blev lika tagen som du. Känns bra att bli påmind om boken, som vi fick läsa redan i åk. 6, vilket hållit mig helt borta från Martinsson, som du vet, tills jag hörde Malmöoperans uppsättning av “Aniara” 2017 och blev golvad.
    Slår mig att även för mig blev skolan en räddning (och förbannelse).

  2. Eva Nygren skriver:

    Hej Tobbe, ja, jag vet att Nässlorna blomma också betytt mycket för dig. Jag måste ta mig in i Aniara också, jag känner mig väldigt angelägen att lära känna Harry M mer. Skolan – det är ett kapitel för sig. Idag kan också skolan vara avgörande för en del barn men just det här, att skolan var som en gåva, det tror jag inte finns idag.