• Ensam i Stockholm

    Posted on september 4, 2021 by in Konst och kultur
    Tack, Franz, heter bilden. Tack Franz Schubert som öste färg in i min hjärna!

    Jahaja. Så har jag nu gjort bort mig. Igen! Inte nog med att jag glömmer lägga in handbromsen, nu har jag också glömt min telefon på tåget. Va? Är det något galet med min åldrande hjärna?

    Jag tar tåget upp till storstan för att passa barn medan föräldrarna åker på brunchkryssning – en födelsedagsgåva som innehåller både kryssning och barnpassning.

    Kommer fram. Går av tåget, tar mig snabbt på tunnelbanan till första stoppet i stan – men var är min telefon? Hjärtat bultar, HJÄLP!!!

    Jag får hjälp att anmäla till SJ att jag glömt telefonen, i vilken vagn och vid vilken plats. Jag är inte så orolig för att den ska ha blivit stulen – jag förstår att den legat på min stol just när jag gick av, dels kan jag stoltsera med att min iphone är från 2015! Vem vill ha den?

    Detta är på lördagen. På måndagen tar jag mig in till centrum för att gå på Liljevalchs, för att kolla in den nya byggnaden (rätt tuff men för mycket trappor).

    När detta är avklarat (tack och lov är de “old school” på Liljevalchs och vill bara veta vad jag heter, min digitala biljett struntar de i) tänker jag: “ska titta om det kommit något mail om telefonen, nähä, det kan jag inte utan telefon”.

    Sätter mig på en bänk i väntan på ett möte. Känner mig ensam. Ensam i Stockholm. Vad gör man när man har en halvtimme att bara göra inget? Jo, nuförtiden tittar man i sin telefon, läser nyheter, eller varför inte, tar något foto. Men jag kan inte göra något mer av detta, bara sitta där. Telefonen ger ju en en känsla av att vara i kontakt, kanske kommer det något meddelande, något kul på instagram dyker upp. Telefonen ger sällskap!

    Javisst! Detta är en nyttig erfarenhet! Jag fattar! I get it, hör vad ni säger!

    På måndag kväll när jag kommer hem till min dator som tack och lov är med på resan, får jag ett mail från SJ hittegods att de har min telefon. Halleluja!

    SJ hittegods ligger på Kungsgatan 79 i Stockholm. För dem av er som känner till stan så kan jag säga att Kungsgatan 79 inte är som man förväntar sig! Kungsgatan är ju en pampig gata som drogs fram med mycket sprängande som Sigrid Combüchen beskrivit i sin bok “Spill. En damroman“. Det är kungens gata, bred och värd sitt namn när den går genom Norrmalm. Men när gatan fortsätter västerut på Kungsholmen ändrar den helt karaktär, blir en liten gata, en aning som en smågata i Paris.

    Här, rätt långt borta från Centralstationen med dess trängsel och stök, ligger SJ:s hittegods. På en alldeles stilla liten gatsnutt. “Lost and found” står det på en skylt och jag ser en sliten dörr med en ringklocka som jag chansar på måste vara stället. Ringer på klockan och en ung man kommer och öppnar.

    Det är så märkligt. Här, på en liten, liten gata, rätt svårfunnen, ligger hittegodsavdelningen för alla kvarglömda grejer på tåg till Stockholm! Killen som öppnar, visar sig vara den ende som jobbar där. Han har skickat mailet till mig. Lokalen är liten och mörk.

    Han verkar hygglig. “Är det inte konstigt att SJ:s hittegods ligger så långt från stationen?” säger jag. “Jo, kanske det” säger han och tittar lite generat ner. “Får jag låna ett eluttag och ladda min telefon?”. Nej, säger han och förklarar att ingen annan än han får vara i lokalen mer än när man hämtar ut något. Jag nickar, för det känns som att det är en sån sak som jag borde begripa. Men begriper inte riktigt.

    Jag tar mig till ett Espresso House. Där får jag låna ett eluttag. Sitter bredvid en kvinna som gärna vill prata med mig. Hon talar dock inte svenska. Vi sitter och tittar ut på Vasagatan, hotell Adlon ligger mitt emot. Här går det kostymfolk förbi med sina datorväskor och mycket hårpomada. Telefonen vill inte vakna.

    Till sist tar jag mig till älsklingsstället – Nationalmuseum. Går till deras fina café och frågar om jag kan ladda min telefon där. “Så klart” säger tjejen där och en timme senare har jag studerat ett antal fantastiska tavlor och kan äntligen, äntligen få tillbaka min telefon som nu är alive and kickin’ och jag är SÅ lättad.

    Vad har jag lärt mig av denna händelse?

    1. Att inte glömma telefonen på tåget.

    2. Att det går att klara sig utan den, även om det känns lite ensamt.

    3. Att jag är väldigt beroende av min telefon. Som många andra.

    4. Att SJ:s hittegods funkar fint, även om det ligger på en liten, liten gata.

    5. Att Nationalmuseum levererar. På många nivåer.

    6. Och kanske – att jag är lite gammal i hjärnan … och måste vara mer uppmärksam på vad jag gör och inte gör!

6 Responses so far.

  1. Ännu en solskenshistoria! Slutet gott! Och tänk att vi var på Liljevalchs+ dagarna efter varann! Jag var där på söndagen, och fick fara dit två gånger eftersom jag inte gjort något förköp utan fick återvända på eftermiddagen (då de inte heller kollade min biljett).
    Jag blev mer imponerad än du av byggnadens inte och särskilt utställningen om sex av Gerts projekt, högst upp.
    Nationalmuseum besökte jag inte, däremot mitt favoritkonstcafé, Konstakademien. Premiärbesök på Thielska, som berörde mig mest, och så ett återbesök på Moderna, som var väldigt länge sen jag upplevde. SJ:s hittegods missade jag dock…

  2. Eva Nygren skriver:

    Hehe, Torbjörn, om du missade hittegods har du kanske något spännande framför dig, om du virrar till det som jag. Gerts projekt var väldigt spännande, det borde jag ha skrivit om. Fina texter och så kändes det som jag fick förståelse för hans och arkitekters sätt att tänka! Jag var också på Moderna. Såg du Lynette Yiadom-Boakye?

  3. Ja, jag vet att du skrev entusiastiskt om Lynette Yiadom-Boakyes verk, men vi var där för att dotter Moa ville se Hilma af Klint, och som bonus upptäckte hon Christina Quarles och jag Alice Neel! Det fick räcka för oss.