• Finfint i Finland

    Posted on juli 22, 2008 by in Resor

    Jättetrappan utanför Domkyrkan vid Senatstorget i Helsingfors

    Att resa till Finland är rätt bökigt för en skåning, i varje fall om man inte flyger. Om man tar bilen så ger det dock en möjlighet att, som vi just gjort, pausa på väg till Stockholm, passa på att göra en tur ut i Stockholms skärgård med Waxholmsbolaget,  gå på Moderna museet (och ta sig dit lätt, för när vi var i Stockholm strejkade bussarna!), och sedan ta färjan en sen eftermiddag till Helsingfors med största delen av resan över havet avklarad sovandes.

    På däck sitter strax efter start ett hundratal passagerare med Lapin Kulta i handen, i solen. Det är ett väldigt glam och det märks att detta är något som många har varit med om förut. Korv säljs till ölen och en trubadur spelar. Stämningen är hög, hos ett antal snabbt med artificiell hjälp. Vi äter bra på båten, både till middag och frukost och anländer väl utsövda till Helsingfors.  

    När vi går runt i staden (se FOTAT) drar Mats och jag som vanligt paralleller till tidigare besökta platser. Stockholm kommer för oss, men också Warszawa och Paris.

    De vackra jugendhusen, järnvägsstationen, den fina saluhallen, är några av de vyer vi njuter av. Självklart också Senatstorget, Stockmanns varuhus, det anrika, Ateneum, konstmuséet. Vi tittar också på Kiasma, det häftiga muséet för nutidskonst.

    Staden är lugn, trots att det är gott om både turister och andra på gatorna och folk i affärer är vänliga. Vi hör finska, vi hör ryska. Mycket lite svenska.

    Men för mig blir den stora upplevelsen att se Tempelkyrkan, byggd 1969 och ritad av bröderna Timo och Tuomo Suomalainen, öppnad 1969. Mina foton kanske kan ge en bild av denna enastående byggnad som utvändigt kan ge associationer till en bunker men som invändigt är så oerhört vacker och med en alldeles enastående akustik.

    Kyrkan ligger i en lugn del av staden omgiven av vackra jugendhus. Det ligger också nära vårt hotell Helka, ett hotell att rekommendera för den som ska till Helsingfors.

    Efter två dagar i Helsingfors lämnar vi staden för att bese landsbygden. Vi kör västerut mot svenskbygden, tror vi. Men faktum är att det inte är många som talar svenska. I Ekenäs som är en söt liten ort västerut finns det dock faktiskt en del som spontant talar svenska med oss, och orten i sig är väl värd ett besök med sina gamla trähus och fina lilla hamn.

    Vi kör därefter till Fiskars som vi har hört talas om av bekanta. Fiskars är en gammal bruksort, väl bevarad, som fått nytt liv genom att man har låtit konstnärer och affärsidkare hyra in sig på området. Fiskars Bruk grundades år 1649 och byggnaderna i bruket är från 1800-talet. Det är intressant att titta på som en hel bruksmiljö. Jag har ändå lite svårt för den exploatering som det innebär att lyfta fram och få besökare till dessa gamla miljöer. Visst inser jag  att det kan innebära möjligheter för ortens befolkning att försörja sig och hålla orten i gång. Men det är något i dessa artificiella miljöer, orter där det förut hamrades och tillverkades, där det nu mest handlas och komsumeras, som berör mig illa.

    Vi har hittat ett B&B i Antskog som ska ligga norr om Fiskars. När vi kör och letar efter någonstans att äta så inser vi att fastän vi nu är i en del av Finland som bör vara hyfsat befolkad, så är det inte så. Det är så tomt så. Man får en aning om hur det kan se ut längre norrut, inåt landet. Förmodligen rätt likt Norrland!

    Antskog, alltså. Inget metropol precis. Vi kör igenom byn på en sekund och missar nästan vårt ställe, inrymt i byns gamla skola.

    Raisa och Torsten som driver Villa Taika, lämnade Helsingfors (hon och jag kommunicerar bara på engelska, som jag gör med nästintill alla finnar jag träffar) och en central lägenhet på 50 kvadrat, för att leva livet på landet i den flera hundra kvadratmeter stora skolan som de nu successivt har gjort om till bed and breakfast med sju rum.

    Det är ett helmysigt ställe (se FOTAT) som varmt rekommenderas. Miljön är fantastisk, härliga rum och skog och total tystnad runtom kring. Antskog är också ett gammalt bruk med aktivitet till för en tjugo år sedan. Men nu bor det bara ett fåtal hushåll där, bland annat några konstnärer.

    Frukosten äts vid ett lågt bord och vi tillbringar två timmar sittandes där, denna vår morgon i Villa Taika, tillsammans med en trevlig schweizisk familj, där sonen i familjen säger sig vara en stor vän och utövare av innebandy. Ett lite blygt finskt par sitter också med och äter. Det visar sig att mannen i detta par varit sjukgymnast åt finska VM-laget i innebandy. Det ena ger det andra och det blir svårt att slita sig från frukostbordet. Avresan skjuts upp och det blir en två timmar lång sittning. Men det är mötena som är resornas viktigaste krydda – och det är en ovanligt fin kryddblandning vi får med oss i minnesbanken (ja, jag vet att jag har dålig koll på metaforerna men what the hell).

    Sista dagen är vi  i Åbo: En söt stad, lite fattigt på torget känns det som. Vi vandrar runt, talar återigen om hur lite svenska vi hör. Vi tittar på Åbo slott, vi tittar på Domkyrkan där tre par vigs under några timmar. Vi tittar på ån. Där man bor. Fast det heter Turku på finska, det vet ni va?

    Vi funderar mycket &o
    uml;ver svenskans ställning i Finland. Man lär sig tydligen svenska i skolan från år 7, engelska från år 3. Vilket tror ni finsktalande ungdomar känner är mest användbart, med en befolkning i Finland på 5% som har svenska som modersmål, de flesta bosatta på västkusten? Svaret är givet, men jag blir ändå överraskad över situationen.

    När jag kommer hem läser jag i Igorstiger’s weblog en kommentar av Sven-Erik Klinkmann som bor i Vasa och som uppenbarligen är väl insatt i svenskans ställning i Finland. Den är mer komplex än jag har förstått. Men är det inte just det resande handlar om? Att få de enkla bilderna av platser och fenomen att djupna, problematiseras och komma en inpå livet? Man lär så länge man reser. Som sagt var.

    Till sist vill jag också påpeka att för den som är rädd för att åka båt och inte se land, kan jag rekommendera turen Åbo-Stockholm. Man kan hela tiden se öar – först Åbo skärgård, sedan Ålands och så knyts det fint an till Stockholms skärgård till sist.  Har man dessutom som vi hade, tur med vädret, så får man en underbar dag på sjön, det vi kallar havet.

    Andra bloggar om: Finland, Helsingfors, resa, Fiskars, Finlandsbåten, finlandssvenska

One Response so far.

  1. Jah Hollis skriver:

    Språket har tidigare behandlat frågan om svenskans ställning i Finland.
    Den verkar helt enkelt vara på utdöende.

    http://www.sr.se/cgi-bin/p1/program/artikel.asp?ProgramID=411&Artikel=625498

    Som en god vän sade: Jamen varför pratar dom inte svenska i stället? Nu fattar man ju inte ett ord dom säger.