• De ofrivilliga

    Posted on januari 2, 2009 by in Konst och kultur

    På vägen hem från bion fryser jag, huttrar trots värmen i bilsätet. Det är en brutal film vi har sett, Ruben Östlunds De ofrivilliga.

    Fem, jag tror det är fem, parallella skeenden skildras. De går inte ihop i någon sorts Short Cuts-effekt, vilket jag tycker känns bra. Nej, detta är en film där regissören, Ruben Östlund, uppenbarligen vill täcka in flera aspekter av samhället, utan att för den skull låta det gå skönt ihop till slut, för att ge oss EN story. Nej, här får vi fem brutala perspektiv på ett samhälle som är präglat av brist på civilkurage och brist på äkthet, brist på inkännande, brist på närhet. Feghet. Spriten flödar, ungdomarna super, sex är en narcissistisk lek och ett maktmedel. Det är inte kul alls. Jo, det finns bra människor i filmen, människor som vågar. Men de är i klar minoritet.

    Under filmens gång känner jag att jag är lätt uttråkad av de långa filmsekvenserna som har flera egenheter – bland annat det sparsamma visandet av ansikten. Desto mer får vi se alternativa vinklar av det mänskliga samspelet och uttrycket, via benställning, via händer, ljud. Jag är uttråkad för det känns som att jag fattar snabbt vad Ruben vill säga, ja, Ruben, det är ett dystert samhälle. Och efteråt, direkt efteråt, får filmen mitt sämsta betyg – jag känner direkt: Detta är en film som jag INTE vill se om.

    Men samtidigt – han har lärt mig en läxa! Jag tycker att det är ett viktigt ämne, en viktig sak, att visa på hur vårt samhälle ser ut, också sådant som vi själva faktiskt kan påverka. Men det är den dystraste socialrealism som jag utsatt mig för på mycket länge.

    Om du trots detta känner att du vill se den, så ska du nog se den … Den ger dig en smocka. Kanske är den bra att få.
    [youtube http://www.youtube.com/watch?v=XIMwUBc3r1I&hl=sv&fs=1]

    Sydsvenskan. SvD. Alla möjliga.

    Andra bloggar om: De ofrivilliga, film

7 Responses so far.

  1. Slow skriver:

    Tror mig förstå dina dubbla känslor och din tvekan.
    När jag såg filmen, som jag upplevde som utdragen och omständlig, tyckte jag att bildspråket var ojämnt. Vissa bilder var medvetet kassa, andra snyggt komponerade. Den här fulhetsestetiken gick mig på nerverna och jag tänkte att teamet hade tur när de ibland på ett lyckat sätt furfulade sin film. Att bilderna verkar tagna ur Roy Andersson slaskhink gör det inte bättre.

  2. Evan skriver:

    Hej Slow. Som sagt, jag kände att jag inte vill se om den. Idag, när jag läser din kommentar på tidernas sämsta hotell i Amsterdam, så tänker jag – just det, den filmen ja. Inte bra. Men det fanns ett patos i den. Jo, så kändes det. Trots allt.

  3. Liz1e skriver:

    jag har ju denna på min lista, men det blir alltså inte i matofilms regi…

  4. slowmotion skriver:

    O ja, ett jättepatos finns där, och det är kul att de försöker, till och med inspirerande.
    Jaha ja, Amsterdam har jag aldrig varit i, men hört mycket gott om, kanalskvalpet inte minst. Tidernas sämsta hotell låter speciellt, faktiskt 😉

  5. Jah Hollis skriver:

    Tråkig film med ett budskap?
    Fy för sören. 😛
    Jag har suttit igenom många sådana genom åren.
    För många.
    Tack för varningen.

  6. Evan skriver:

    Liz1e: Ingen Matofilm denna vecka! Första i torsdag i februari blir det. Skulle gärna se Milk då om jag kan hia mig till dess!

    Slow: Amsterdamskvalpet var fint! Återkommer!

    För sören. En redig skåning har talat. Fast Oskarshamn – det stämmer inte. Är du en man under skånsk påverkan?

  7. Jah Hollis skriver:

    Uttrycket Fy för sören är väl ursprungligen danskt om jag inte misstar mig.
    Jag tror jag har lärt mig det från någon sketch med Hasse Alfredson och sedan hört det sägas irl här nere.
    Men jag är onekligen under skånsk påverkan eftersom jag bott här över tjugo år nu.