• Nittonde kilometern

    Posted on juli 21, 2010 by in Resor

    När våra barn var små hade vi något som vi kallade mysterieboken. Där skrev vi in konstiga saker, mystiska saker som vi hade upplevt. Till exempel: Hur kom det sig att den stora Marabouchokladen, den på 200 gram, inte var så god som den på 100 gram? Med mera. Nu skulle jag kunna skriva in – hur kan en nittonde kilometer kännas som fem att gå, när den är lika lång som vilken annan som helst? Svaret är ju förstås att, om den föregås av arton gångna, dessutom föregås av nästan lika många dagen innan, ja, då känns den tung.

    Trots detta var det i stort inte så himla tungt att gå den så kallade Jämtlandstriangeln. Jag är glatt överraskad över min kondition och ser fram emot nya vandringsturer.

    Det är en stor upplevelse att se naturen till fots. Man kan inte fotografera det, fast visst har jag försökt (se mina bilder i FOTAT), för det är så mycket mer än det platt visuella. Man går över berg och vatten, känner vinden i håret, blir trött och törstig och inte minst hungrig, och upplevelsen av dessa naturliga tillstånd i naturen är en lisa för själen.  

    Vi börjar vår tur på fjällstationen Storulvån, känd inte minst för sitt fina kök. Och det gör inte oss besvikna, vi äter mycket gott, närproducerat till stor del, både ren och röding finns med i middagsbuffén. Mums!

    På morgonen vår första turdag köper vi med oss ett lunchpaket som består av mackor och kaffe och vad de kallar jägarsnus – nötter och russin! Förträfflig förtäring som, får vi veta av några tyska vandrare, kallas studentfoder i deras hemland.

     

    Högt uppe går vi, bland molnen, nästan … 

    Första dagen går vi ”bara” 12 km i lite grått väder men de går över rätt ojämn terräng och viss backighet. Vi når stolta vårt mål, Blåhammaren, Sveriges högst belägna fjällstation (och den minsta och västligaste) 1086 m ö h. Vandringen är fin, med fjällen omkring, delvis snötäckta och grön lummer, ängsull och andra fina blommor. Vi möter många andra vandrare på vägen, alla hälsar och några växlar gärna några ord. Mot slutet av vandringen blåser det hårt, förmodligen kuling, och vi hoppas att det ska lägga sig till nästa dag.

    Blåhammaren som är en rätt liten anläggning, har restaurangkök, trots höjden. Vi bjuds på röding till middag, en riktigt, riktigt god sådan. Alla gäster har blivit bordsplacerade och vi hamnar med två andra par, ett från Bohuslän, ett annat från Uppsala. Mannen från Uppsala är ursprungligen från Jokkmokk och han berättar att röding bara trivs i riktigt rent vatten. Ädel fisk, alltså, på mer än ett sätt.
    Det viner runt fjällstationen och regnar, riktigt oväder. Men vi vaknar nästa dag till strålande sol. Vinden är fortfarande rätt stark och fördelen med det är att myggen inte är så jobbiga.

     

    Den vackraste stenen jag såg. Av alla jag såg. 

    Denna andra dag går vi de nitton kilometrarna. Det är rätt långt men med pauser, många blickar utåt bergen och vidderna, vila med jägarsnus och annat, solen rakt i ansiktet, känns dagen lätt och härlig. En visuell och fysisk njutning. Och så når vi andra nattens läger, Sylarnas fjällstation.

    Sylarna är är ett fjällmassiv som ligger på gränsen mellan Jämtland och Norge vars högsta punkt är Storsylen, 1762 m ö h.
    Stationen är rätt stor och väldigt trevlig. Hit flygs allt med helikopter (se FOTAT) och vi handlar färdigmat och sitter i den stora matsalen med många andra och blickar ut över de mäktiga bergstopparna. Rätt nöjda med dagen och benens lite överraskande kapacitet.

     

    Snömannen. 

    Till Sylarna, liksom till de andra stationerna vi besöker, kommer också en hel del norrmän. De drar nytta av grannlandets fina stationer som tydligen i mycket högre grad är bemannade än deras egna. Bor man i Trondheim är ju ett besök i de svenska fjällen en fin möjlighet till utflykt.

     

    De vackra, vackra, Sylarna 

    Man sover gott när man gått så långt. Vi har fått mycket sol och vind och syre. Så tredje dagens etapp på 16 km, dessutom i nedåtlut, känns rätt så lätta att klara av. Vi går även denna dag i sol och inser vilken oerhörd tur vi har haft med vädret – så oerhört jobbig denna tur hade kunnat bli om vi inte haft vädergudarna med oss!

    En liten besvikelse är att vi inte ser några djur, vare sig renar eller björnar som vi kanske ska vara glada att slippa men ändå.
    Det är vackert och rogivande i fjällen. Jag är överväldigad över dessa vackra berg men också över grönskan och den friska naturen. Sverige är verkligen i sanning fantastiskt. FOTAT!

    Och så tänker jag så ofta på alla fina vägar som finns i Sverige! Även i Skåne kryllar landskapet av bra, asfaltarerade vägar. Ofta leder de bara fram till en enstaka gård. I Norrland är detta fenomen ännu mer markant. Och vägen fram till Storulvån – den blev asfalterad först för ett år sedan. Men nu glider man fint fram på vägen till detta vackra slutmål. Storulvåns fjällstation hoppas jag återvända till. Man kan ta sig en gåtur till Norge, om inte annat.

    På vägen hem genom Sverige övernattar vi som vanligt på vandrarhem. Vassbo nära Falun blir ett stoppställe som varmt rekommderas. Här sover
    man gott i rena, fina rum med utsökt inredning i den gamla lantbrukshögskolan. STF, jag slår gärna ett slag för denna organisation som gör Sverige tillgängligt för oss alla med sina fina och billiga boenden, ofta i ovanligt vackra miljöer.

    Ögonen är nu fyllda med sol, grönt. Och en del vitt, från fjällen. 

    Andra bloggar om: Jämtlandstriangeln, Blåhammaren, Sylarna, Storulvån, Vassbo, mysteriebok, fotvandra

3 Responses so far.

  1. Sarisen skriver:

    Så fint! Kom ni ihåg att känna på vilopulsen? 🙂

  2. Evan skriver:

    Nä. Men den var nog bra med tanke på hur litta trötta vi var efteråt. Det känns bra att ha kondis!

  3. Jah Hollis skriver:

    Vacker sten. Min kondition räcker nog bara till att vandra Triangelen i Malmö runt. 🙂
    När jag var så ung, att jag fick följa med mina föräldrar på semester, åkte vi under några år bil till en massa platser i Sverige och bodde på STF:s vandrarhem. Det gav upplevelser som sitter kvar än i dag; det var möten med natur, städer och människor. Bland annat tror jag det var redan då som jag började få smak på Malmö/Köpenhamn, under en resa genom Skåne.