• Att recensera

    Posted on september 10, 2012 by in Konst och kultur

    Att recensera något är egentligen bara att delge en åsikt. Men när vi läser recensioner i dagstidningar av filmer, böcker, konst eller musik, så räknar vi med att recensenten har god kunskap om sitt recenserade område. Att hen kan sätta sig över de mer personliga reaktionerna på verken. Att det finns annat mycket mer än subjektivt tyckande i recensionen.

    Hur kan det komma sig att recensenter kan ha så varierande åsikter om olika verk? I förra veckan var jag och såg “Jag, Anna!“. Det är en mörk film om Anna (Charlotte Rampling) som har ett svårt förflutet – hur, får vi veta först i filmens slut. Anna möter Bernie (Gabriel Byrne). Det är ett fint möte, det finns erotiska drag men också övrigt-mänskliga. Filmen handlar också om hur plågsamt förnedrande det kan vara att försöka hitta en partner när man inte längre är ung.

    [youtube http://www.youtube.com/watch?v=ejnOAUgRSUI]

    Jag gillar filmen, mina förväntningar har varit rätt låga då Sydsvenskan gett den 3. Men jag vill se den för skådespelarnas skull, båda är favoriter. Och jag blir inte besviken. De kan sin sak, båda. Har känsliga och uttrycksfulla ansikten.

    När jag läser om filmen efteråt, ser jag till min förvåning att DN:s Kerstin Gezelius gett filmen 1! Om en film får 1 då måste man tycka att det är alldeles värsta crap-et, rent ut sagt, och det är detta inte. Kerstin Gezelius får 1 av mig för den recensionen! Hon verkar vara gripen av en kraftig antipati mot filmen som jag inte kan annat än misstänka har personliga undertoner. Varför vet jag inte.

    En före detta kollega hade hört ett radioprogram där personen som intervjuades tog denna film som exempel på en film som fick dåliga omdömen av kritikerkåren på grund av att den handlar om medelålders personer. Kanske är det så. Jag tyckte själv, som medelålders, att det var fint med porträttet av den mogna attraktionen och förälskelsen.

    Det där med recensioner är svårt. Jag läser ofta recensioner efter jag sett en film eller läst en bok som intresserar mig. Ibland kan det vara så att jag vill få hjälp av recensenten att förstå min egen reaktion.

    Så var det när jag hade läst ut “Skuggland” av Jonas Brun. Jag hittade boken på nyhetshyllan på vårt fina lokala bibliotek här i Dalby. Boken är fängslande till en början men sedan börjar det kännas lite grötigt och konstruerat. Och sen vet jag knappt vad jag tycker när jag är klar med boken. Jag läser DN. ” … djupt intelligent och full av framtidshopp” skriver Aase Berg. Nä. Det tycker inte jag. Kanske ska man sluta läsa DN:s recensioner? Jag googlar vidare och läser Jesper Högström i Expressen. Det kallar jag en intelligent recension. OK, visst, han tycker som jag, det är bara det att han lyckas förklara det så himla mycket bättre än jag kan. Då måste han vara smart …

    Läs SvD om “Jag, Anna!”

    Andra bloggar om: , , , , ,

10 Responses so far.

  1. Mikael skriver:

    Jag tror att recensenter med tiden får det allt svårare att uttrycka sig och ju mer hen betygsätter desto större oro infinner sig. Att ta ut svängarna har i stället för en nyfiken upptäcktsfärd blivit ett självändamål som tillhörde den spretiga, ungdomliga perioden. Kalla det censur eller bara fantasilöshet.
    Jag, Anna verkar dessutom vara en humörfilm i den meningen att den kanske inte funkar att titta på samtidigt som du planerar middagen, typ. Kanske recensenten inte kunde sudda bort Nattportieren och kanske In treatment. Eller så har det att göra med åldersångest …
    Jag ska se den!

  2. jahaja skriver:

    Det är möjligt att du har rätt. Det talar ju för att man ska recensera bara en begränsad tid. Hmm. Du borde ju veta lite om detta. Jag, Anna! är inte perfekt. Men som du säger, Nattportiern vilar tungt över Charlotte Rampling som terapeuten gör över Byrne. Men ändå inte. För när du ser filmen försvinner de. Ja, också för mig som var helt galen i både Nattportiern för att inte tala om In Treatment.

  3. Mikael skriver:

    Sedan handlar det också om att som recensent positionera sig, och vilket sätt är lättare än att sätta ett lågt betyg. Rubriken skymmer kan ju skymma innehållet, och betyget är effektivare än så.

    För övrigt är det intressant om recensenter sätter betyg och sedan plitar eller om deras text vaskar fram en betygssiffra.

    För några år sedan passerade jag förbi ett köksmöte där en av de närvarande sa: “Den här filmen är nog en typisk trea. Vem vill ta den?”
    Jag tittade bort och fyllde på min kaffekopp och valde att inte ta striden när jag egentligen borde skällt ut vederbörande. Men jag ville komma in på berörda redaktion och skaffa mig positioner (!) – och därav blev först lite men sedan inget. Lika bra så.

  4. jahaja skriver:

    Själv funderar jag över kopplingen mellan text och betyg. Om man tittar på Gezelius text så kan det vara en etta eller tvåa. För mig är nog betyget inte viktigare än texten. Texten beskriver ju hur recensenten har tänkt kring filmen/boken. Det är egentligen viktigare än “the verdict”.

  5. Mikael skriver:

    Texten trumfar the verdict, jag håller med. Men du läser recensionen utifrån betyget, om du inte undgått att notera det (men det är ju svårt). Och antagligen har recensenten skrivit sin text och först därefter betygsatt. (För hen skulle ju kunna begå ett lustmord samtidigt som betyget inte behöver bli en etta.)
    Vad jag menar är att i dag är betyget kittet mellan kritiker och läsare, ett kitt som egentligen inte är nödvändigt eftersom det är resonemanget i texten som kittlar och lockar till biobesök och tankeverksamhet.
    Kanske jag bara snöar in … Jag tycker inte om betyg.

  6. jahaja skriver:

    Nej, jag tycker alls inte att du snöar in! Tvärtom, det är intressant. Kanske betyget är framtvingat för att en tidning gör så och så blir det en trend. Det är snabbare än att läsa. Men jag håller med dig, det hade varit bättre utan betyg. Samma sak i skolan …. för den delen.

  7. Mikael skriver:

    Just DN höll ut länge men blev till slut själva en del av betygsjakten. Det var antagligen dumt gjort, för det hade varit bra om någon stretat emot.
    I framtiden tror jag att recensenterna försvinner från tidningarna och publicerar sig på bloggar ;), i nyhetsbrev o d men då blir betygen också allt viktigare om hen vill vara med i forumet eller snarare flödet, som suger upp alla åsikter (och betyg) i en databas som pumpar siffror och decimaler till sajter, appar … jag blir lite sömnig av de tankarna.

    Jo, skolbetygen borde bort. Bäst är att ignorera dem men det har ju du såklart svårt att göra. Det har vi gjort här hemma och resultatet har blivit strålande – och då tänker jag inte i första hand på betygen.
    Utbildningsministern borde få betyg på sin arbetsinsats och sviterna för kommande generationer. Kunskap går ju knappast att hetsa fram.

  8. jahaja skriver:

    Gött, allt du skriver. Sömnig, frustrerad. Det handlar om att det ska gå fort, att allt ska vara materiellt, instrumentellt. Då talar jag både om det ena och det andra. Björklund är en nolla i sin roll som utbildningsminister. Bort med honom å det raskaste, och det tror jag många lärare tycker, även de traditionella folkpartisterna.

  9. Mikael skriver:

    Jag liar Liedman och vill ta mig an någon av hans böcker.
    Den här artikeln tänker jag på titt som tätt:
    http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/pasi-sahlberg-finnish-lessons-what-can-the-world-learn-from-educational-change-i

  10. jahaja skriver:

    Ja, jättebra text (om än väldigt lång, DN-lång). Det fria valet har varit en katastrof för skolan, liksom mycket annat (kommunalisering etc).