• Vargen på Wall Street, svanen i Ålabodarna

    Posted on februari 20, 2014 by in Konst och kultur

    Filmen The Wolf of Wall Street lämnar mig med ömma sittmuskler efter tre timmar. Filmen kunde vara en timme kortare. Men Martin Scorsese verkar vara kär i sin egen film, han tar ut svängarna för länge.

    svan

    JAHAJA! Så det finns vargar på Wall Street? I Ålabodarna finns det svanar. HA!

    Och delvis med rätta. Leonardo di Caprio som den pengahungrande hänsynslöse Jordan Belfort (filmen bygger tydligen på ett självbiografiskt material) är alldeles strålande. Dock är de scener där “Jordy” håller kamptal för sina anställda kring hur de ska sälja och varför de ska sälja aktier, i många fall värdelösa, för många och på tok för långa.

    Omkring sig har Jordan Belfort ett gäng män, alla med brokig bakgrund, som han har lärt upp i konsten att tjäna pengar och lura folk på pengar. Det är ett fruktansvärt hetsigt tempo i jakten på mer, mer, stålar. Denna rasande fart hålls uppe med hjälp av olika droger, till en början kokain, sedan fler och fler pillerdroger som Jordan har ett helt batteri av överallt.

    Kanske är det faktum att filmen bygger på en sann historia ett skäl till att filmen har svårt att hitta fokus, svårt att finna en väg i den röda tråden. Den visar med stor tydlighet och mycket skicklighet, inte minst kameramässigt, den totala snurr och verklighetsfrånvända tillvaro alla dessa pengahajar med Jordy i spetsen lever i. Men man undrar över sensmoralen. Budskapet.

    I en scen stark scen mot slutet, en kort scen på kanske 15 sekunder, ser man FBI-agenten Denham som med stor beslutsamhet jagar Belfort (i verkligheten fanns det en annan person, Joseph Borg “Wall Street’s worst nightmare” som han kallades av finanstidningen Forbes). Han har lyckats få bevis mot “The Wolf” om än med hjälp av moraliskt tveksamma metoder. På väg hem i tunnelbanan ser vi honom sitta och granska sina medpassagerare. Han är trött själv. De andra i vagnen är trötta och fattiga. De ler inte i ett kokainrus, de är långt ifrån den penninggalna och hänsynslösa värld som Belfort och hans gelikar lever i och som Denham med liten framgång och stor ansträngning försöker rensa i. Det är en stark scen. Denna tunnelbanevagn ger en ögonblicksbild från verkligheten. Men den är för kort, inte stark nog i förhållande till det övriga stoffet.

    En annan favoritscen av ett helt annat slag, nästan som slapstick, är när Jordy ska rädda sin vän Donnie som har tagit en överdos av någon drog och dessutom har en bit skinka som hinder i luftvägarna. Han håller på att kvävas. Jordan som är minst lika påverkad av droger, nästan förlamad, ser i ögonvrån Popeye på TV häva i sig en burk spenat på sitt karakteristiska sätt. Han får en idé, kanske kan man stärka sig med lite kokain. Sagt och gjort, han får ny kraft och räddar sin vän med ett kraftigt tryck över bröstkorgen.

    Kvinnorna, halva mänskligheten, gestaltas utan större variation i filmen. De är prostituerade, nästintill alla. De finns i filmen i överflöd och bara som kroppar. Jo, jag fattar, Scorcese vill visa den här världen som den är/var. Men jag tycker det blir osmakligt. Det blir spekulativt.

    TROTS kritiken är jag kluven. Där är scener i den här filmen som är lysande nämligen. Det är riv i regin, det är kul kameraarbete. Det är innovativt, tempot är på, på, på.  Och ofta är det mycket roligt, svart roligt. Så skickligt är det. Men nä, ändå.

    Jag vill inte se om den.

    Andra bloggar om: ,

     

     

     

2 Responses so far.

  1. Tobbe skriver:

    Jag blir lockad att se den. Min dotter föreslog att hon och jag skulle se den, men jag kände bl a att detta är väl ingen bra pappa – dotterfilm och hon var själv tveksam pga kvinnobilderna, så vi såg Frost istället, som vi båda blev nöjda med, men jag vill inte se om den heller. Däremot Fishy som jag och kärestan nyss såg. Toppenfilm!

  2. Eva Nygren skriver:

    Hej Tobbe! Fishy har jag inte hört talas om. Däremot 12 years as a slave som tydligen också går i Umeå. Den fick jag rekommenderad.