• Steglitsan och Ordkommissionen

    Posted on juli 26, 2014 by in Konst och kultur

    Jag gav mig på Steglitsan av Donna Tartt, fast på engelska, som The Goldfinch. Ibland låter jag mina elever göra en läskurva för att illustrera sina läsupplevelser. Om jag hade gjort det för min egen läsning av The Goldfinch hade kurvan gått från högt upp till ner. Med små fluktuationer.

    Fabritius-vink.jpg
    Fabritius-vink” by Carel Fabritius – www.mauritshuis.nl : Pic : Info nl.Info en.. Licensed under Public domain via Wikimedia Commons.

    Boken börjar mycket lovande. Berättelsen om 13-årige Theo som mister sin mor i ett bombdåd på The Metropolitan Museum är till en början  och spännande. Theo, som överlever bombdådet, får på ett intressant sätt med sig tavlan av Fabritius, en bild från 1600-talet på en steglits. Det känns initialt som en good read, mina förhoppningar är höga.

    Men det blir så mycket ord! Det blir så extremt mycket som beskrivs utan att det känns betydelsebärande eller meningsfullt. 868 sidor är boken i min engelska utgåva. Snälla Donna, kunde du inte satsat på sådär 500 sidor? Det hade gett en tajtare bok och hade, för min del, fått mig att behålla respekten för din stil och berättarglädje. Så här skriver Carl-Johan Malmberg i SvD: “Tartts berättarteknik handlar om extrem utförlighet vad gäller ytan: minutiösa beskrivningar av interiörer, föremål och gatuvandringar i New York – boken är en hyllning till staden. Hon excellerar i långa, exakt fångade dialoger där aktörerna träder fram genom sina personliga språk, bra försvenskat av översättaren Rose-Marie Nielse.” Ja, Malmberg gillar detta. Det gör inte jag, i varje fall inte i 868 sidor. Läs gärna GP, den recensionen ligger nära mitt eget sätt att betrakta boken.

    Boken läses av många jag känner just nu. Jag skulle inte rekommendera den. Förutom det som nämnts, är den för mycket inriktad på det sköna för dess egen skull och på det rika livet för att jag ska känna att den slår an hos mig. Det förekommer massor av detaljer kring antikviteter och olika stilar i konst och möbler. Trots detta är jag säker på att många jag känner skulle tycka om den. För den ÄR välskriven och innehållsrik på olika nivåer. Men det finns också slarv, upprepningar av information, oegentligheter här och var. Det finns en hel del litterära referenser, och diskussioner, inte minst från Boris, Theos gode men kriminelle och drogkäre vän som man kanske kan uppskatta. Men ändå. Jag blir inte fast.  Eller – jag blir till en början. Men sedan lossnar greppet.

    Någon frågade mig hur jag kunde läsa tusentals sidor Knausgård om jag tycker The Goldfinch är långrandig. Det är uppenbarligen så att vi läser olika. Detta var inget för mig. Knausgård är.

    bild

    Ord, ord och ord. Vänner bjöd in till fest med poesi. Det var Ordkommissionen som skulle komma. Så här skriver de om sig själva på sin hemsida: “Poetkollektivet och kulturrörelsen bildades hösten 2004 och har sedan dess avverkat bortåt 100 egna arrangemang och uppskattade gästspel i och omkring Skånes urbana vildmark. Ordkommissionen har uppträtt på allt från bibliotek och caféscener till stökiga festivaler och vardagsrum.”

    Det vardagsrum som anlitades denna gång var en trädgård nära havet. Här fick vi höra musik och poesi läsas av poeterna själva och det var en fin sammansättning på det hela, med ett humoristiskt anslag i allas inlägg men också ett allvar som tog sig olika uttryck. Får ni chansen att höra dem uppträda så ta den.

    Andra bloggar om: , ,

     

One Response so far.

  1. Tobbe skriver:

    Tack för att du bekräftar mitt val att välja bort Steglitsan!