• Wolff, hummern och humorn.

    Posted on november 1, 2016 by in Konst och kultur
    _dsc2981

    Den här bilden är ett collage byggt på gamla akvareller som jag sedan byggt samman och målat på. “KAJSA WARG”.

    Jag är en mer och mer en kritisk bokläsare. Kanske för att jag tagit mig igenom så många böcker genom åren. Kanske för att sinnena skärps. Smaken slipas till.

    Men nyss läste jag en bra bok. Lina WolffsDe polyglotta älskarna” är en intressant, hemsk-rolig, märklig sak, med en imponerande klarhet i språk och stil.

    Det är en berättelse med tre ingångar: Ellinors, Max och Lucrezias. De binds samman på flera olika sätt och boken har en labyrintkänsla som jag gillar.

    Ellinor nätdejtar. Hon träffar en man, Calisto, en litteraturkritiker, som våldtar henne. För att hämnas bränner hon ett manus han har liggande. Manuset är skrivet av Max som är den andra personen i boken.

    Trots inledningen stannar Ellinor kvar hos denne fete man som hon tycks ha förälskat sig i. När hans blinda hustru Mildred kommer på besök verkar hon gripas av svartsjuka. Mildred är medium och extremt vacker.

    Ja, det är märkligt det hela, absurt, annorlunda. Wolff skriver enkelt och rakt, vilket jag uppskattar oerhört. Det komplicerade ligger i den flätade handlingen där romanmanuset ligger som en förenande länk.

    Människorna är udda, ensamma, överraskande. Den tredje tråden, den om Lucretia, intresserar mig minst. Den känns också minst spänstig språkligt.

    Det är inte realism, snarare symbolism men den enkla prosan förleder och lurar in en fint i läsning. “De polyglotta älskarna” är en intelligent och spännande roman. Lätt att läsa med en hel del tankearbete därefter.

    Det är också en bok om skrivande i sig. “Det är svårt att skriva om kärlek. Man måste ha speciella filter, och mycket handlar om att hitta dessa filter.” Så skriver Wolff, genom författaren Max.

    Jag tänker mig att det är så hon gör och det hon eftersträvar, Wolff. Hon försöker hitta ett sätt att skriva om kärlek. Hon lyckas på ett krumbuktigt sätt. Och visar att kärleken är komplicerad. Se en fin intervju i Babel.

    Sedan hamnade vi lite av en slump på filmen “The Lobster“, regisserad av Yorgos Lanthimos. Den har inte recenserats i Sydsvenskan och vi hade ingen förkunskap om den alls när vi satte oss ner i den lilla salongen på Söder.

    David, spelad med den äran av Colin Farrell, kommer till någon sorts hotell där han får bo i 45 dagar. Under den tiden ska han hitta en partner på hotellet. Detta eftersom samhället kräver att man lever i parförhållanden. Han får ange sexuell läggning när han skriver in sig. De som inte lyckas hitta en partner förvandlas till valbart djur.

    Davids bror har förvandlats till en hund (eftersom han inte lyckats hitta en partner) som David alltid har med sig. David väljer att bli en hummer om han misslyckas med sin partnerjakt. Lobster. Han blir bekant med ytterligare två män (David är den ende namngivne i filmen), en som haltar och en som läspar. Människorna reduceras ner till sin mest utmärkande egenskaper (vem som bestämmer vilka dessa är får vi inte klarhet i) i jakten på “the perfect match”. David är närsynt.

    På hotellet pågår en desperat jakt på en partner. Ibland tar de partnersökande till extrema åtgärder för att kunna matcha någon. Som den haltande mannen, spelad av min favorit Ben Whishaw. Han dunkar huvudet i väggen för att matcha kvinnan med näsblod.  När David inte hittar någon närsynt kvinna låtsas att han är iskall för att kanske få en partner i den känslokallaste kvinnan på hotellet. Han misslyckas dock.

    Det finns en singelmilis, en sorts underjordisk grupp för de som inte vill anpassa sig till singellivet. Dessa är dock lika dogmatiska och flörtar man med någon kan man bli brutalt skuren i läpparna som straff. Gruppens ledare spelas av Léa Seydoux, en annan favorit som bland annat har en av huvudrollerna i “Blå är den varmaste färgen”.

    Det här är en väldigt annorlunda film. Hänger man inte med i konceptet blir man kanske irriterad. Som de tre som sitter bredvid mig i den fullsatta salongen som blir så provocerade av filmen att de går efter en halvtimme. “Va, är de helt galna, vad är det här för film” muttrar de ilsket bredvid mig.

    Eftersom jag inte har någon förkunskap om filmen är det en upplevelse att se något som överraskar så. Många av skådespelarna är välbekanta för mig och när jag läser recensioner av filmen efteråt förstår jag att regissören är en filmhantverkare med högt anseende bland skådespelare.

    Faktum är att detta är en film jag gärna hade sett om. Den har många bottnar och detaljer.

    Biobesöket väcker också tankar hos mig kring hur oerhört mycket vi förlitar oss på förkunskap när vi tar del av kultur. Recensioner, förväntningar kring genrer, etc. Här stod vi så att säg på ruta noll när vi började se filmen. Det var en rolig utmaning i sig.

    Andra bloggar om: , , , , ,